Anna på Sagan om sagorna började med det här för att fira att hon hade fått fem nya följare. Sedan uppmanade hon fler att haka på, så jag tänkte att även jag skulle försöka presentera 5 lite udda fakta om mig som ni förhoppningsvis inte känner till sedan tidigare.
Jag har ett ärr format som en Sverigekarta på vänster knä. Hur jag fick det har jag inga minnen av, utan jag var väldigt liten. Berättelsen lyder att det kommer sig av en kratta som mormors dåvarande hund, Molly, råkade springa på så att den träffade mig i knäet.
Jag älskar djur. Under mitt liv har jag haft två kaniner, fyra hamstrar, en ökenråtta och två kampfiskar. Under en period ägde vi hela sju kaniner, vilket berodde på ett litet misstag i att vi trodde att vi hade tre honor men det visade sig att vi hade två hanar och en hona… Just nu lever jag tillsammans med blogghunden, som egentligen är min systers men som förgyller mitt liv också.
Just nu har jag en skev kroppsbild. På grund av alla sjukdomar jag har dragit på mig under de senaste två åren har jag gått ned ungefär tjugo kilo och det fuckar med mitt huvud något fruktansvärt. För två år sedan var jag nöjd med min kropp, men just nu vet jag inte riktigt hur jag ska förhålla mig till den. Vi kan lugnt säga att gratulationer till min viktnedgång inte faller i god jord.
Tack vare min jerkbrain upplever mig själv som socialt inkompetent ibland. Som ni vet är jag introvert och det går i perioder när jag känner att jag klarar av att umgås med andra människor. Ofta känner jag mig som Cas:
Jag har jättelätt för att omedvetet börja härma dialekter. Om någon jag umgås med, och det behöver inte vara en lång stund, har en jätteutpräglad dialekt så börjar efter ett tag prata som dem. Jag hade en kurskamrat från Gotland när jag började på universitetet och om jag bara hörde henne prata så pratade jag gotländska resten av dagen.
Det är så jobbigt när man får ”komplimanger” för att man gått ned i vikt pga sjukdom. Har varit ute för det jag också. Rasade tio kg på en och en halv månad, mådde heldåligt och kunde varken äta eller sova. Och folk sa, ”vad fin du är, jag vill också gå ner” Hej hopp, jag är hellre frisk och slipper magkatarr än att vara fin i så fall, men det gick inte att få in i huvudet på dem. Så ja – jag förstår precis vad du menar.
Visst är det så att en hellre är frisk. Folk tycks inte fatta att när de kommenterar på de sättet så påminner de mig också om hur dålig jag har varit och påminnelsen sitter liksom i hela kroppen, de behöver inte påtala förändringen så att jag mentalt skjutsas tillbaka till den tiden ytterligare.
Vad fräckt att ha ett ärr som en Sverigekarta 🙂 Själv har jag tre ärr ovanför vänster öga, ett av dem har visst med en kratta att göra 🙂
När jag var yngre var jag likadan med dialekter, det var nästan hopplöst och folk trodde ju att jag drev med dem. Det här fenomenet höll på att göra mig vansinnig när jag flyttade till Skåne. Är det någon dialekt jag vägrar så är det skånska. Efter arton år i Skåne säger jag fortfarande inte ”jaaaaa” men dialekten har inkräktat på den jag hade från början och nu låter jag lite som att jag pratar göteborgska på skånska, nästan som småländska 🙂
Farliga grejer, de där krattorna 🙂
Hittills har ingen blivit arg på mig för att jag har ”härmats”. Inte heller har jag kommit på något sätt att stänga av den mekanismen, utan det bara kommer.
Jag säger upp till bevis på den första punkten! 😉
Alltså det här med att kommentera folks vikt i tid och otid… Jag gick ned ca 55 kg under en period på tre år och folk tycker att det är helt legit att tala om för mig hur annorlunda jag ser ut och hur mycket finare jag är (???!!!!!). Och även om det var ett medvetet val så är det faktiskt inte så jävla kul. Tycker helt enkelt folk kan låta ens kropp vara ens egen business.
Haha, bildbevis får vänta tills jag orkar raka av mig vinterpälsen 😉
För mig blir folks ständiga kommentarer en påminnelse om hur dålig jag har varit och det blir svårt att gå vidare då. Och jag avskyr när folk ska säga att jag ”är så mycket finare i kroppen nu”. Vad betyder det? Tyckte du att jag var ful tidigare, liksom? Det värsta är människor som blir nästan förnärmade ”men jag måste få ge dig komplimanger, måste få kommentera på det.” Eh, nej, det måste du inte. Särskilt inte om det får mig att må sämre.
Jag håller helt med Cas jag också. Jag klarar mig fint på jobbet nu när jag lärt mig den rollen, men alltså att bara småprata med folk annars, jag vet verkligen inte hur man gör. Hjärnan bara går på tomgång och jag kommer inte på något att säga. Sen trivs jag ju så väldigt bra hemma också, i min egen lilla värld med böckerna och hunden :).
Där jag har full koll på rollen och vad som förväntas är det inga problem, men jag avskyr verkligen småprat. Som du säger, hjärnan blir bara tom och jag står och hummar samtidigt som jag febrilt försöker komma på något att säga.
Känner igen det där med dialekter! Det kan dock bli lite pinsamt ibland, om personen jag råkar ta efter inte uppskatta att jag ”härmas”…
Hittills har ingen blivit arg för att jag ”härmas”, men det är nog bara en tidsfråga…
Jag har också lätt för att härma dialekter. Det är pinsamt för det låter inte klokt, för jag har samtidigt kvar göteborgskan.
Min egen dialekt är inte så utpräglad (lever jag i villfarelsen av) så det brukar bli att jag bara får rytmen och uttalat från till exempel gotländskan.
Jag härmar också jämt dialekter utan att tänka på det. Räcker med att jag prtat med någon en liten stund för att jag ska falla in i den dialekt haha XD
Det sker ju helt automatiskt.