Älskaren som var demon och andra berättelser av Elizabeth Bowen

Författare: Elizabeth Bowen
Originaltitel: The Demon Lover and Other Stories
Översättare: Viveka Starfelt
Förlag: Modernista (2018)
Antal sidor: 238 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Älskaren som var demon och andra berättelser utspelar sig under krigstidens London under bombningarna. Rummet såväl som känslorna och föreställningarna kan brisera. Detta skildrar Elizabeth Bowen med en sällan skådad ingående intensitet.

Bowen är en ny bekantskap för min del. Om jag tillåts vara lite pretentiös, så är Älskaren som var demon och andra berättelser skriven på en tät och pregnant prosa. Varje ord är noga avvägt. Miljöerna speglar karaktärernas känsloliv. Det utspelar sig mycket mellan raderna som avser att skapa spänning i texten.

Och det är väl det här med att så mycket sker mellan raderna i Älskaren som var demon och andra berättelser som bereder mig det största problemet när jag läser boken. Ibland går helt enkelt inte budskapet fram. Jag förstår inte vad novellen vill säga och blir frustrerad. Kanske är det ett glapp mellan mig som modern läsare och Bowens tidsanda eller så är jag helt enkelt korkad. Men jag tror inte på det sista, då jag känner att jag är en så pass van läsare att jag brukar kunna läsa av vad som antyds mellan raderna.

Kanske är det översättningen av Älskaren som var demon och andra berättelser som sätter käppar i hjulet för mig. Kanhända skrev Bowen stundtals på dialekt, vilket man har försökt efterhärma i den svenska översättningen vilket leder till en del krystade meningskonstruktioner. Ta sedan till exempel titeln på den första novellen: Vid squaren. Vad avses? Ordet ”square” förekommer flera gånger. Varför inte översätta till ”torget”?

Just den novellen säger mig absolut inget och får mig nästan att helt lägga ifrån Älskaren som var demon och andra berättelser. Bäst tycker jag om Melodin som pappa sjöng för mig, där en ung kvinna erinrar sig händelserna som ledde fram till att pappan lämnade familjen, och O Kôr, du hemliga, där en förtrollande månskensnatt sprida desillusion om kärleken.

Alla mest besviken blir jag nog på titelnovellen Älskaren som var demon. Innan jag började läsa boken såg jag att den av vissa har utnämnts som en av de bästa skräcknovellerna. Men det är inte skräck i regelrätt bemärkelse, utan skräckelementet har lite malplacerat klistrats på slutet.

Älskaren som var demon och andra berättelser är skriven på ett imponerande språk som sätter stämningar, men jag är inte helt hundra på vad jag tycker om den. Bitar gillar jag, andra förstår jag helt enkelt inte.