Älvorna i Dunderry av Deborah Smith

Författare: Deborah Smith
Originaltitel: A Place to Call Home
Översättare: Solveig Rasmussen
Förlag: B. Wahlströms (2004)
Antal sidor: 351 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format (på engelska)
Pocket | Adlibris, Bokus

Familjen Maloney är den rikaste och mest inflytelserika familjen i staden Dunderry. Claire är dess lilla prinsessa, egensinnig och bortskämd. Roanie Sullivan bor i en husvagn tillsammans med sin försupne far. Trots att en social avgrund skiljer dem åt vet Claire och Roanie redan som barn att de hör ihop för evigt. Ingen tycks förstå djupet i den vänskap som har uppstått mellan dem. Inte förrän en katastrof inträffar som tvingar Roanie att lämna Dunderry. Tjugo år senare hoppas familjen Maloney att det fruktansvärda som hände den gången med tiden ska begravas i den djupa sydstatsmyllan. Men en dag står Roanie Sullivan på deras tröskel igen.

Älvorna i Dunderry kommer vara en av de böcker jag är gladast över att ha läst i år. Inte för att det är den bästa boken jag har läst, utan för att den har stått oläst i min hylla så erbarmligt länge. Anledningen? Jag trodde helt enkelt inte att jag skulle gilla den.

Men det gjorde jag. Älvorna i Dunderry är snabbläst feelgood som berör teman såsom familj och klass på ett inte alltför ytligt vis. Givetvis med en sidorätt av ödesbestämd romans. Men frågor som väcks under läsningen är snarare vad som egentligen utgör en familj? Och hur långt sträcker sig det sociala arvet, det vill säga är det rätt att döma sonen efter faderns gärningar? Allting skildrat med en övertygande småstadsmentalitet som visar på hur svårt det kan vara att undkomma sitt ursprung.

Älvorna i Dunderry är indelad i två delar, varav den första är överlägset bäst. I den skildras Claires och Roanies barndom, och hur de kom varandra nära. Här är karaktärsutvecklingen på topp och övertygande. Relationerna växer fram på ett fint vis. När det kommer till dem som vuxna så tappar Deborah Smith lite av trovärdigheten. Jag har svårt att förstå Roanies motiv till att hålla sig undan, då han måste vara riktigt korkad för att ha missförstått så fruktansvärt. Och korkad kan en knappast kalla hans karaktär.

Sedan är det lite tråkigt med första delen av Älvorna i Dunderry att det hintas om det fruktansvärda som ska komma att hända så att stämningen byggs upp, men så är det över inom loppet av en halvsida. Det känns lite snöpligt, ärligt talat. Ändå är det en bok som aldrig riktigt förlorar sitt driv. Som är sådär lättsmält och lättsam som en ibland behöver.

Älvorna i Dunderry är kanske inte det bästa jag har läst, men jag har kul medan jag läser den. Och även den typen av böcker måste finnas.