Skapare: Joss Whedon och David Greenwalt
Skådespelare: David Boreanaz, Charisma Carpenter, Glenn Quinn, Alexis Denisof
Produktionsår: 1999-2000
Säsong: 1
Antal avsnitt: 22
Längd: 944 minuter
Angel var en gång känd som Angelus, en fruktad vampyr som terroriserade Europa under hundratals år. Han blev förbannad och fick en själ. Sedan dess har han försökt sona sina brott. Nu har han flyttat till Los Angeles, men är inte direkt i kontakt med människorna som bor där. När halvdemonen Doyle kontaktar honom visar det sig att det finns ett högre syfte för honom. Han startar upp Angel Investigations, en detektivbyrå som hjälper oskyldiga i kampen mot mörkrets varelser. Snart får han sällskap av gamla vänner, den tidigare cheerleadern Cordelia och den vanhedrade väktaren Wesley. I jakt på försoning kommer han i konflikt med den ondskefulla advokatbyrån Wolfram and Hart.
Jag har länge lidit under vanföreställningen att jag har sett första säsongen av Angel, men när jag nu började titta insåg jag att jag nog bara har sett samma tre-fyra avsnitt ett otal gånger. Angel har aldrig riktigt varit min favoritkaraktär, så det är kanske inte så konstigt att det aldrig blev av att jag såg den spin-off där han har huvudrollen.
Inledningsvis blir jag mest irriterad över hur inkonsekvent vampyrerna skildras i Angel. I ena stund kan de knappt bli vidrörda av en solstråle utan att börja brinna, i nästa stund står Angel i en solbelyst korridor utan att ens börja ryka. (Ironiskt nog börjar Doyle sedan dra för gardinerna i lägenheten de träder in i minuten senare, för att Angel inte ska brinna upp.) Det är lite smågrejer som skaver. När Cordelia och Wesley träffades sist i Buffy the Vampire Slayer var de verkligt attraherade av varandra. Här är de plötsligt som hund och katt, och tycker att den andra är världens största tönt, trots att det bara har gått några månader sedan de nästan blev ett par.
I den här första säsongen finns det ingen direkt övergripande storyline. Wolfram and Hart poppar upp titt som tätt, men etableras aldrig riktigt som det stora hotet förrän fram emot sista avsnitten. Istället vilar Angel på fristående avsnitt: en ganska typisk detektivserie med en övernaturlig tvist. Få avsnitt glimrar till. Jag gillar det Cordeliacentriska RM w/a Vu, där hon flyttar in i en hemsökt lägenhet. Även avsnittet The Ring, där Angel kidnappas och tvingas slåss till döden mot andra demoner, är ett som jag tycker om. Lite mer intressant blir serien när Faith anländer i Five by Five och Sanctuary, särskilt på grund av den vänskap som växer fram mellan dem.
Första säsongen av Angel är klart godkänd, men inget att direkt skriva hem om. Jag förstår att jag inte fastnade när den gick på tv.
