Kan innehålla spoilers för tidigare delar i serien.
Författare: Cornelia Funke
Originaltitel: Tintentod
Översättare: Gunilla Borén
Serie: Bläcktrilogin, #3
Förlag: Opal (2011)
Antal sidor: 708 sidor
Recensionsexemplar: Nej.
Ormhuvuds makt ligger som en skugga över Ombra. Meggie och hennes föräldrar har sökt sig till en övergiven bondgård, ensligt belägen uppe i bergen. Där kan de nästan glömma allt som hände i Nattborgen. Men om nätterna hörs ibland nötskrikans läte. Då försvinner Mo tyst ut i natten, tillsammans med Svarte prinsen och Starke mannen. Allt som kan måste göras för att rädda Ombra, och hela bläckvärlden, undan en härskare som inte bara är ond, utan nu också odödlig.
Efter att ha läst de tidigare delarna i serien var jag beredd på att kämpa lite för att komma in i Bläckdöd. Döm min förvåning när jag är fängslad från första till sista sidan. Det här är en bok som verkligen suger tag i mig, som gör att jag inte vill lägga den ifrån mig. Oddsen är höga och aldrig har väl mer stått på spel än vad det gör nu. Faran lurar runt varje hörn, för Meggie, för Mo, för Resa. För alla deras vänner.
Cornelia Funke spar verkligen inte på krutet i Bläckdöd. Språket sitter som en smäck. Karaktärerna, så platta i början, är nu levande och dynamiska. Jag älskar dem alla. Oroar mig över hur det ska gå för dem. Någonstans inombords är jag övertygad om att allt ska sluta lyckligt, men tänk om det inte gör det? Ibland känns det alltför mörkt för att det faktiskt ska kunna sluta lyckligt.
Bläckdöd är en vuxnare bok än de tidigare. Svartare. Det kan knappast längre röra sig om en mellanåldersbok. Utan det känns som en bokserie som läsaren måste växa upp tillsammans med Meggie. Ställas inför de svåra valen. De komplexa situationerna. Ondskan och girigheten som bor i vissa personers hjärta.
Bläckdöd är en storslagen, explosiv avslutning på en trilogi som jag är riktigt, riktigt glad över att jag läste.
Andra delar i serien
Bläckhjärta (recension)
Bläckmagi (recension)
Bläckdöd
