Blodsmagi: Rysligt med blodig magi

Betyg: ☆☆☆☆
Författare: Tessa Gratton
Originaltitel: Blood Magic
Serie: Blood Journals, #1
Förlag: B Wahlströms (2013)
Antal sidor: 383 sidor

Finns till exempel hos Adlibris, Bokus eller CDON. Denna var ett fint recensionsexemplar från förlaget, vilket jag tackar och bockar för.

Handling

En tid efter sina föräldrars död, får Silla ett paket med en mystisk bok inuti. Boken visar sig innehålla besvärjelser och formler, vilket väcker Sillas slumrande krafter till liv. Den nyinflyttade grannpojken Nicholas råkar se henne utöva magi. Tillsammans börjar de utforska de mystiska krafterna. Men något står inte riktigt rätt till. Var det verkligen så att hennes föräldrar dog på det sätt som det påstås, eller låg något ännu hemskare bakom de tragiska dödsfallen?

Kommentarer

Jag önskar att den här boken hade funnits när jag var fjorton eller femton år gammal. Då skulle jag ha avgudat den. Inte för att säga att jag tycker att boken är dålig idag, men det är inte direkt samma våldsamma och hängivna förälskelse som det skulle ha blivit då.

De två huvudpersonerna, Silla och Nicholas, är definitivt två karaktärer som jag tycker om. De har båda intressanta, ganska tragiska bakgrunder och de fungerar väl tillsammans. Dessutom tycker jag om att kärlekshistorien inte står i centrum, utan att det är lite av ett sidospår, och att det dessutom inte är Den Stora Sanna Kärleken. De håller fortfarande på att bli kära under bokens lopp.

Dessutom tycker jag om att även bifigurerna är välutvecklade. Ibland tycker jag att den obligatoriska bästa vännen kan bli lite av en pappfigur som bara omnämns, men Sillas bästa vän får ju vara med i boken och vara vid hennes sida. Jag tycker även väldigt mycket om brodern Reese och farmodern Judy. Blodsmagi har således ett väldigt starkt persongalleri.

Jag upplevde heller inte boken som särskilt förutsägbar. Det fanns två karaktärer jag misstänkte kunde vara antagonisten Josephine Darly; den ena väldigt klyschigt, den andra bara så att jag tyckte något kändes väldigt fel med den. Jag tyckte om hur jag inte var riktigt säker på vem av dem det faktiskt var som var Josephine innan det avslöjades.

Blodsmagi har även sina underbart kusliga inslag. Atmosfärisk kyrkogård, blod och brutalitet. Det blir aldrig för mycket, för obehagligt, utan ligger precis på rätt sida av obehag. Beskrivningarna fram emot slutet får mig att rysa av välbehagligt obehag och kura ihop mig under min filt.

Normalt sett är jag inte den som stör mig på kursiva inslag i böcker, men jag tyckte till en början att Josephine Darlys dagboksanteckningar var ett störande moment. Det var inte förrän det blev uppenbart att det fanns ett överhängande hot och att anteckningarna hörde ihop med det, som jag började tycka att det var spännande att läsa dessa anteckningar.

Jag upplevde också att boken kanske var en aning för lång. Det skedde en dramatisk och traumatisk händelse som jag själv skulle ha velat se var upptakten mot slutet. Jag hade velat se tempot öka i ett crescendo. Vad som hände var att det var drygt hundra sidor kvar av boken och tempot stagnerade något.

Sammanfattningsvis kan jag säga att jag tyckte att Blodsmagi var en välskriven bok med ett intressant persongalleri och spännande beskrivningar. Jag är glad över att ha läst den, och kan tänka mig att läsa resten av serien också.

Andra böcker i serien

Blodsmagi

Crow Memory

Blodsväktaren (recension)

Ett urval av andra som har bloggat om Blodsmagi

Tessans bokblogg; Beas bokhylla; Min bok och jag och Boktycke.