Blonde

Regissör: Andrew Dominik
Manusförfattare: Andrew Dominik
Skådespelare: Ana de Armas, Lily Fisher, Julianne Nicholson
Produktionsår: 2022
Längd: 167 minuter

Marilyn Monroe är en mytisk figur i populärkulturen som än idag väcker fantasier hos människor. Blonde är en fiktiv skildring av hennes liv från den tidiga barndomen till hennes alltför tidiga död av en överdos. Baserad på Joyce Carol Oates 700 sidor långa roman vid samma namn, försöker även filmen likna sin förlaga genom att nästan vara tre timmar lång. En hårdare klippning hade garanterat lämnat efter sig en, marginellt, bättre film.

Blonde lämnar nämligen efter sig samma bittra eftersmak som Antoni Gronowicz roman om Greta Garbo. Båda två känns som en mans smått unkna sexuella fantasier kring två kända skådespelerskor, med liten eller ingen förankring i deras verkliga liv. Här är det som om Andrew Dominik sexualiserar en ung kvinnas sökande efter en fader. (För att understryka tesen att Marilyn Monroe letar efter en fadersfigur i männen i sitt liv, har han helt skurit bort omnämningen av Marilyns två skådespelarcoacher som antyder att hon också letade efter en modersgestalt.) Den här filmen är en orgie i elände och sexuellt våld.

Säkerligen tror sig Blonde säga något om Hollywoods exploatering av unga kvinnor och deras drömmar. Snarare bidrar filmen till en ytterligare form av exploatering. En redan grafisk våldtäktsscen återkommer i filmen med alltmer grafiska återblickar. Ana de Armas Marilyn utnyttjas och misshandlas, i vissa fall fysiskt men mest psykiskt, av alla män i sitt liv. Vidrigast måste ändå vara en simulerad avsugningsscen där kameravinkeln gör att det känns som om tittaren är den som våldför sig på henne. Ibland undrar jag om inte manliga regissörer borde få ställas inför ett opponeringsseminarium där de måste försvara sitt användande av sexuellt våld i film och vad det egentligen ska tillföra berättelsen.

Traumaporren i Blonde avbryts av ”konstnärligt” visuella detaljer, som känns malplacerade, och ett aborterat foster som talar till Marilyn Monroe. En scen som bara känns märklig och makaber, utan någon som helst förståelse för varför en kvinna skulle behöva göra en abort. Men en visuell sak som gör filmen slående är dess växlande mellan svartvitt och färg. Det är en mycket elegant detalj.

Även Ana de Armas gör Blonde uthärdlig. Hon förvandlas i den här rollen till Marilyn, inklusive hennes speciella sätt att tala och utseendet. Med bravur lyckas hon sälja in elände efter elände på ett övertygande vis, som gör att man önskar att filmen hade varit bättre för att ge hennes skådespelarskicklighet den glans den hade förtjänat. Kanske är hennes porträttlikhet och skicklighet också en bidragande orsak till att Blonde känns obehaglig: den blir ytterligare ett övergrepp på den verkliga personen Marilyn Monroe.

Blonde är en alldeles för lång film med en alltför stor fixering vid sexuellt våld och elände, så att dess eventuella förtjänster går förlorad i obehaget och depressionen den lämnar efter sig.