Blue Is the Warmest Color av Julie Maroh

blue is the warmest color

Betyg: ☆☆☆☆
Författare: Julie Maroh
Originaltitel: Le bleu est une couleur chaude
Översättare: Ivanka Hahnenberger
Förlag: Arsenal Pulp Press (2013)
Antal sidor: 156 sidor
Recensionsexemplar: Nej

Exempel på var den kan köpas i olika format
Häftad | Adlibris, Bokus

Handling

Clementine är tredjeårselev på gymnasiet och verkar väl medelvanlig nog: hon har vänner, familj och en pojke som är kär i henne. När hennes öppet homosexuelle vän tar med henne ut på stan, går hon in i en lesbiskbar där hon möter Emma. Emma har blått hår och starkt självförtroende. Attraktionen är omedelbar och elektrisk, och Clementine finner sig själv i ett förhållande som kommer att pröva hennes vänner, föräldrar och sina egna idéer om sig själv och sin identitet.

Kommentarer

Filmatiseringen av Blue Is the Warmest Color, och det som satte seriealbumet på kartan för mig, väckte en hel del uppmärksamhet på filmfestivalerna tidigare i år (filmen börjar gå på svensk biografi i november). Främst på grund av en väldigt detaljerad sexscen som fick författaren och tillika tecknaren Julie Maroh att äcklat slå ut med händerna, och undra hur hennes kärlekshistoria hade kunnat förvandlas till pornografi.

Det är inte direkt som om Blue Is the Warmest Color är helt fri från sexscener, men detta är långt ifrån fokus. I stället ligger fokus på relationen mellan Clementine och Emma. Det är en berättelse om att alltid ha trott sig vara hetero, men upptäcka att en kanske inte är det och kämpa med att komma till rätta med det. Homofobi och giftiga relationer får även ta sin plats.

Problemet är att om du är något sånär bekant med genren, så kommer det kännas som om du har läst den förut. En hel del utrymme ägnas åt att komma ut. Sedan är det den äldre kvinnan. Homofobiska föräldrar med förutsägbara konsekvenser. Och här händer en sak jag inte förstår: ni har just haft en diskussion om hur homofobiska din flickväns föräldrar är, varför vandrar du naken ut i föräldrarnas hus, när de är hemma, för att ta ett glas mjölk? Vem, överhuvudtaget, går omkring naken i någon annans hus?

Blue Is the Warmest Color lider också av att vara något för kort för allt den försöker berätta. Normalt sett föredrar jag korta berättelser. Men då gäller det att utförandet blir bra. Tempot är bra i början, under återblickarna, men fram emot slutet är det så hastigt hoprafsat att nästan all emotionell tyngd har försvunnit.

Ändå blir jag rörd. Jag kryper ihop över de uppslagna sidorna och känner att det gör ont. Både Clem och Emma har sina sidor som driver mig till vansinne, men jag har fäst mig vid dem. De känns som två verkliga personer jag har fått lära känna. Och det som händer dem gör mig ledsen.

Även tecknarstilen, som jag både verkligen gillar och tycker är lite konstig, berör. Finstämdheten i bilderna sätter effektivt ton för berättelserna. De dämpade färgerna i nutidens skildring är väldigt vackra. Men det är återblickarna som är det slående: de är svartvita, bortsett från färgen blå. Blå blir definitivt den varmaste färgen, därför att den symboliserar så mycket kärlek.

Blue Is the Warmest Color är en finstämd, men inte särskilt originell bok, om kärlek och att komma till rätta med sig själv.

Om C.R.M. Nilsson

Boknördig beteendevetare som jobbar som stödpedagog. Hjärtat klappar lite särskilt för spekulativ fiktion.
Det här inlägget postades i läsning och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

3 svar på Blue Is the Warmest Color av Julie Maroh

  1. Pingback: Månadsrapport: September 2013 - C.R.M. Nilsson

  2. Pingback: Pride 5x: Blue Is the Warmest Color - C.R.M. Nilsson

  3. Pingback: Blå är den varmaste färgen - C.R.M. NilssonC.R.M. Nilsson

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.