Boken jag läser just nu: I museets dolda vrår

Hur många kapitel har du läst i boken?

Jag ska börja på kapitel 5.

Vad var den första meningen boken?

Jag finns till!

Vad var den sista meningen du läste i boken?

De visste naturligtvis inte att samtidigt som de satt i vardagsrummet på Lowther Street och grät över medaljongen, gav deras mor till ett ilsket tjut och slängde en vas tvärs över ett sovrum i Whitby, en vas som olyckligtvis råkade hamna rakt i tinningen på monsieur Jean-Paul Armand så att de måste ringa på en tjänsteflicka som hämtade varmvatten och kalla omslag att lägga på den jättelika bula som växte som en blomma på hans huvud.

Hur tycker du att boken verkar?

Hade du frågat mig för 30-40 sidor sedan skulle jag ha sagt att det inte var min kopp av te. Redan från första stund kommer jag på kant med huvudpersonen Ruby. På första sidan, tror jag; i alla fall väldigt tidigt i boken, börjar hon nämligen gnälla på sin mammas namn, därför att det är tydligen en personlig skymf mot Ruby att mamman heter Bunty och inte Jane eller Mary. Det fortsätter med hennes rena arrogans: alla ska fira att hon finns till. Jag är inte den som tycker att alla karaktärer måste vara sympatiska; om jag vore det skulle jag aldrig ha kunnat läsa böckerna om Tom Ripley och gillat det, men det måste ju finnas något som gör att jag blir engagerad i karaktärens öde.

Boken har dock ett stort persongalleri så det finns alltid någon att fängslas av. Det är särskilt i de så kallade fotnoterna som jag först fastnade i boken, berättelsen om pojkarna som drog ut i första världskriget och kvinnorna som väntade på dem därhemma men också gjorde en insats i kriget var det som tände intresset. De här bitarna i familjens förflutna är bäst, men även Rubys bitar har börjat ta sig. Kanske kommer mitt första, smått negativa intryck vändas till ett positivt när jag har läst ut boken?

Vilken händelse är din favorit hittills?

Vid ett tillfälle beskriver Jack ett minne av när han och Albert simmade i floden Ouse. Beskrivningarna ger mig rysningar därför att de känns så vackra, och hela minnet avslutas på ett sätt som gör att det gör ont.

Om C.R.M. Nilsson

Boknördig beteendevetare som jobbar som stödpedagog. Hjärtat klappar lite särskilt för spekulativ fiktion.
Det här inlägget postades i läsning och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.