Bröderna Karamazov av Fjodor Dostojevskij

bröderna karamazov

Författare: Fjodor Dostojevskij
Originaltitel: Братья Карамазовы (Brat'ya Karamazovy)
Översättning: Staffan Dahl
Förlag: Wahlström & Widstrand (1997)
Antal sidor: 843 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format (på engelska)
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Fjodor Karamazov är en föga omtyckt godsägare, en riktig vällusting som är glupsk på både kvinnor och pengar. På sätt och vis har hans söner ärvt hans vitalitet. Den som liknar honom mest är Dmitrij, den äldste, men han kan till skillnad från fadern hysa medkänsla och vara generös. Mellanbrodern Ivan kan inte acceptera en värld där Gud tillåter sådan ondska och sådant lidande. Aljosja är hans motsats: hans tro har fått honom att dra sig undan världen och bli munk i ett kloster. När fadern mördas blir snabbt Dmitrij misstänkt och bröderna sluts upp kring varandra.

Jag har haft en hel del fördomar mot de gamla ryssarna. Trott att de var torra och tråkiga med milslånga karaktärsensembler. Men så läste jag Tolstoj förra sommaren med en liten förälskelse som resultat. När jag sedan läste mer om Fjodor Dostojevskijs romaner blev jag genast nyfiken och trodde att Bröderna Karamazov skulle vara något för mig.

Tyvärr blev det mest platt fall. Karaktärerna i Bröderna Karamazov kastas mellan emotionella ytterligheter inom loppet av ett par rader. De vänder alla på en femöring: i ena stunden är de lugna, förbindliga. I nästa är de rasande och våldsamt hämndlystna. Att försöka hänga med i deras känslomässiga bergochdalbana gör mig som läsare alldeles utpumpad. Det blir överdrivet teatraliskt mellan varven.

Det här är kanske en dålig liknelse, men i Bröderna Karamazov påminner Dostojevskij mig mer om Victor Hugo än hans landsman Lev Tolstoj. Anledning är den att det finns en tydlig social kritik som genomsyrar verket, men också den här tendensen att i likhet med Hugo sväva ut i långa redogörelser. Fast lyckligtvis inte om Moskvas avloppssystem, utan av en mer filosofisk natur.

Kanske är det den största behållning jag tar med mig från Bröderna Karamazov: hur han förvandlar karaktärerna till ytterligheter så att han kan göra en filosofisk poäng. Ivan ateism och cynism ställs mot Aljosjas tro och idealism på ett effektfullt sätt. Ibland glimrar nämligen Bröderna Karamazov till i mina ögon. Kanske främst i passagerna kring Ivans tro, eller brist på tro, och hur han inte kan förstå det lidande som finns i världen. Andra minnesvärda passager är de avslutande rättegångsscenerna, som är underbart satiriska.

Jag är glad över att ha läst Bröderna Karamazov, men den höll på att ta knäcken på min läslust. Det var inte en klassiker för mig.

betyg2

Om C.R.M. Nilsson

Boknördig beteendevetare som jobbar som stödpedagog. Hjärtat klappar lite särskilt för spekulativ fiktion.
Det här inlägget postades i läsning och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

7 svar på Bröderna Karamazov av Fjodor Dostojevskij

  1. gillar Dostojevskij men denna oläst än

  2. Pingback: Boktolva 2016 - C.R.M. Nilsson

  3. Åsa skriver:

    Favoriten för mig detta. Men bra att du kom igenom den i varje fall, även om läsupplevelsen inte verkar ha varit så värst strålande. 😉

  4. Pingback: Månadsrapport: Juli 2016 - C.R.M. Nilsson

  5. Pingback: TBR-tagg - C.R.M. Nilsson

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.