Författare: John Steinbeck
Originaltitel: The Wayward Bus
Översättare: Nils Holmberg
Förlag: Bonniers (1990)
Antal sidor: 288 sidor
Recensionsexemplar: Nej.
Juan och Alice Chicoy driver en restaurant och bilverkstad. Greyhoundbussarna går dit, men inte längre. Det är upp till Juan att köra de som ska vidare i sin skraltiga buss till nästa anhalt, San Juan de la Cruz. Åtta passagerare ska denna gång med bussen. Vädret är inte det bästa och när de kör fast i lervällingen, tvingas de konfrontera varandra. Men också konfrontera sina drömmar, sin ensamhet och egoism, sina drömmar, rädslor och sexuella drift.
Jag brukar tycka om John Steinbeck. Hans vackra miljöbeskrivningar, som väcker liv i ett Kalifornien som nu inte längre finns. Sättet han beskriver och skildrar karaktärernas inre liv. Men jag blir inte så jätteförtjust i Buss på villovägar.
Varför? Buss på villovägar innehåller en kvinnosyn som är minst sagt märklig. Kvinnor behöver riktiga karlar, karlar som inte bryr sig om vad de tycker och tänker och som gärna kan tvinga sig på dem. Ordet ”våldtäkt” används frivolt i boken. På många sätt känns det som en manlig författares försök att hantera att han känner sig hotad av att kvinnor fått allt större rörelsefrihet. En sorts inledning på 50-talets ideal med hemmafru och mannen som den huvudsakliga försörjaren.
Men Buss på villovägar är ändå lättläst. På sätt och vis känns det som om Steinbeck från början hade tänkt sig att det skulle bli en pjäs, en fars. Det känns lite som en av de där pjäserna där du ser människor bete sig underligt på ett sätt som ska säga något om Människan, men som alltid lämnar dig med en vag känsla av att budskapet inte riktigt gick in. Jag har svårt att säga vad den här boken ville och känner mig otillfredsställd när jag slår igen den.
John Steinbeck kan dock konsten att skriva, så det gör inte ont på något sätt att läsa Buss på villovägar. Men det är helt klart inte hans bästa.
