Författare: Arthur Miller
Originaltitel: The Misfits
Översättare: Torsten Blomkvist
Förlag: Albert Bonniers förlag (1961)
Antal sidor: 179 sidor
Recensionsexemplar: Nej.
Reno är skilsmässohuvudstaden i USA. Det är hit Roslyn har flytt för att göra slut på sitt äktenskap. Vad som ska hända därefter vet hon inte. Hon stöter på mekanikern Guido, cowboyen Gay och rodeoryttaren Perce. På ett eller annat vis står de alla utanför det normala livet, men tillsammans kommer de att lära sig vad det verkligen innebär att vara levande.
De missanpassade är en bok som jag har varit tveksam till att läsa, även om de inblandade alla är döda sedan flera år tillbaka. Det är ofrånkomligt att författare lånar från verkligheten. Men det är skillnad att stjäla lite av en dialog där eller lite av en egenhet här och att ta en persons hela personlighet och historia och packa in den i en tunn förklädnad i en romankaraktär. Marilyn Monroe tog fruktansvärt illa vid sig av Roslyn, vilket är en fruktansvärd sak att göra mot en person du påstår dig älska.
Men har jag sett filmen, så kan jag väl lika väl läsa boken. Jag har inget ont att säga om Arthur Miller som författare. De missanpassade ger prov på en stilistisk säkerhet, även om jag tycker att karaktärerna knappast känns verkliga. De känns konstfulla, skapade för att säga något om Människan, så som det ofta är när något ska utspela sig på scen (eller i äldre film.) Enligt baksidestexten ska Miller blottlägga dessa karaktärer för oss, men jag tycker detta är ett gåtfullt påstående. Visst, de blottläggs i hela sin dysfunktion, men det finns en viss känsla av konstfullhet och teatralitet över det heller.
Inte heller håller jag med om att De missanpassade är någon romantisk berättelse. Roslyns och Gays förhållande är tidstypiskt destruktivt, i en tid där karlar ska vara karlar och kvinnor ska vara kvinnor. Kanske är det också varför jag aldrig riktigt faller för Roslyn, på det sätt som alla karaktärer gör i boken. I mina ögon blir hon aldrig en verklig person, utan något slags ideal Kvinna. Trots att hon om och om igen ber dem att se henne.
Trots mina hårda ord, gillar jag De missanpassade av den anledningen att Arthur Miller är en otroligt skicklig författare. Sedan har jag mina synpunkter på det daterade innehållet, som jag brukar.
