De odödligas hunger av Julie Kagawa

Recensionen kan innehålla spoilers för tidigare delar i serien.

de-ododligas-hunger

Författare: Julie Kagawa
Originaltitel: The Eternity Cure
Översättning: Linda Silverblad
Serie: Edens blod, #2
Förlag: Förlaget Harlequin (2014)
Antal sidor: 428 sidor
Recensionsexemplar: Nej

Exempel på var den kan köpas i olika format
Danskt band | Adlibris, Bokus, CDON

Allison har blivit utkastad från Eden och tvingats lämna den enda hon har vågat älska. Nu följer hon istället sitt blods kall för att försöka hitta sin skapare Kanin och rädda honom från den vansinnige Sarren. Spåren leder henne tillbaka till New Covington, staden där hon växte upp. Vad hon finner där hotar både människor och vampyrer: en ny version av röda lung-viruset, dödlig för både människor och vampyrer. Världens enda hopp är den hemliga kunskap som Kanin bär på, men kommer Allie hitta honom i tid?

Jag läste första boken i serien förra året och var väl inte helt begeistrad, men ändå villig att läsa vidare. Ett beslut jag ångrade när jag började läsa De odödligas hunger. Den är nämligen så fruktansvärt seg inledningsvis. Flera gånger överväger jag att lägga boken åt sidan.

Men De odödligas hunger tar sig och bjuder på ett något sånär spännande, om än lite förutsägbart, äventyr. Det finns ett ständigt driv som gör boken lättläst och det är lite befriande med vampyrer som får vara monster, vars största drift är Hungern. Även om Allie börjar bli en sådan där klassisk vampyr som kämpar emot sitt inre monster och dömer alla som inte gör det. Hon känns som en gnälligare karaktär i den här boken.

Kanske börjar jag bli för gammal för ungdomsböcker. Eller åtminstone för den slentrianmässiga romans som skildras i många ungdomsböcker. Finns det något mer ointressant i hela De odödligas hunger än när Allie och Zeke försöker närma sig varandra på ett romantiskt plan? Åh, en människa och en vampyr, aldrig kan det gå, jag vill ju bita dig till döds hela tiden. Efter en stund skummar jag förbi bitarna med romans, himlandes med ögonen och hjärtligt uttråkad.

Det finns bitar av Julie Kagawas världsbygge som stör mig något oerhört, även om det egentligen är rätt så snyggt. Redan i första delen gnällde jag på att Allie faller i stark kvinna-fällan: hon är den enda kvinna som tillåts ta plats. I De odödligas hunger är det om något ännu värre. Jag satt och försökte komma på om det fanns några andra kvinnliga karaktärer i den överhuvudtaget och kom väl fram till att jo, det fanns det, men enbart en av dem fick ett namn. Att serien dessutom utspelar sig i framtiden, men alla forskare ändå är män känns… fantasilöst. Hur kickass din kvinnliga huvudperson än är så räcker det inte om det är så att världen i övrigt inte verkar ha kvinnor i sig. Det är helt enkelt inte realistiskt.

Efter att ha läst De odödligas hunger är jag inte speciellt sugen på att läsa den tredje delen, men jag kommer väl göra det ändå. Eventuellt.

betyg3

Andra bokbloggare om De odödligas hunger

Beas bokhylla; Bokfrossa; Maddes bokblogg; MsHisingen; Zellys bokblogg

Andra böcker i serien

De odödligas regler (recension)

De odödligas hunger

De odödligas sång

Om C.R.M. Nilsson

Boknördig beteendevetare som jobbar som stödpedagog. Hjärtat klappar lite särskilt för spekulativ fiktion.
Det här inlägget postades i läsning och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

9 svar på De odödligas hunger av Julie Kagawa

  1. Bokhuset skriver:

    Man kan aldrig bli för gammal för ungdomslitteratur. Bra ungdomslitteratur dvs. Och den här är väl inte direkt bra skriven tycker jag. Författaren lyckas aldrig få mig direkt engagerad i karaktärerna, bara lagom intressad av handlingen för ”lura” mig till fortsatt läsning. Jag kommer säkert läsa sista delen också, någon gång. När jag är mittemellan bra ungdomslitteratur. 😉

  2. Du är mer kritisk än mig, jag läste och hade roligt även om jag kan hålla med om mycket du skriver. Men det fanns så många saker jag gillade att jag är rädd att jag inte reflekterade vidare mycket.

  3. Joelinda skriver:

    Jag hade roligt åt den här recensionen, för det fanns inte mycket i den som var särskilt positivt (och ingenting som lockade mig) – men sedan avslutas det hela med tre stjärnor och kommentaren ”gillade den!”. Jag tror att man kan läsa barn- och ungdomsböcker med stor behållning hela livet, men böcker som känns fabricerade enligt en mall är aldrig roliga oavsett målgrupp.

  4. Bam skriver:

    Håller med om att serien inte bryter ny mark kanske, men jag tyckte att den var underhållande där och då. Bristen på kvinnliga karaktärer är det enda som stör mig rejält. Förväntande mig klassiskt YA-romance när jag inledde serien, så det känner jag att jag inte bör klaga på.

    • C.R.M. Nilsson skriver:

      Fast när den här typen av YA-romance börjar bli så uttjatad som den är, kanske det är läge att börja klaga på den? När det börjar kännas som något författare tar med bara för att det ”hör” genren till istället för att det tillför berättelsen något? Det finns ju bevisligen riktigt bra romance i YA, men här fungerar det inte alls för mig.

  5. Pingback: Månadsrapport: November 2016 - C.R.M. Nilsson

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.