Death Note

Omslagsbild Death Note

Regissör: Adam Wingard
Manus: Charles Parlapanides, Vlas Parlapanides och Jeremy Slater
Skådespelare: Nat Wolff, Lakeith Stanfield, Margaret Qualley, Shea Wigham, Paul Nakauchi, Jason Liles, Willem Dafoe
Produktionsår: 2017
Längd: 100 minuter

Light Turner är en intelligent tonåring, men som är aningen utstött i sin high school. En dag faller en anteckningsbok från himlen. På dess skinnpärmar står Death Note printat och inuti står att den person vars namn skrivs i den kommer att dö. Light tror först att det är ett skämt och att dödsguden Ryuk är en hallucination, men när en mobbare som trakasserat hans förälskelse Mia dör på det sätt som Light skriver ned inser han potentialen i det hela. Mia och Light bestämmer sig för att ge sig efter världens brottslingar och skapa en fredligare värld. Under namnet Kira börjar de döda brottslingar på uppseendeväckande vis. Samtidigt som de hyllas som hjältar av många, finns det andra som ser dem som mördare. Detektiven L och Lights egen far tar upp jakten på Kira.

Det har talats i åratal om att göra en amerikansk filmatisering av Death Note, en av mina stora förälskelser och besattheter under gymnasietiden. Olika namn har varit knutna till projektet. Bland annat Jesse Spencer som Light. Men alla gånger har det runnit ut i sanden. Så jag slutade vänta och missade att Netflix till sist hade gjort filmatiseringen. Jag upptäckte det av en slump när jag letade efter något att titta på.

Dessvärre kändes Death Note mest som ett slöseri med min tid. Den är ytterst löst baserad på mangan och saknar helt dess genialitet. Light har av någon anledning gått från att vara intelligent och populär till en medioker mobbad snubbe. Medioker, skriver jag, för trots att han beskrivs som intelligent så märks inte detta av i filmen. Filmen präglas också av splattervåld och brutalitet. Om mangan var ett schackspel mellan två genier, så är detta två bråkmakare som slänger sig mot varandra och försöker orsaka varandra så stor skada som möjligt med sina knytnävar.

Det enda som gör att Death Note inte får ett totalt bottenbetyg är Lakeith Stanfield som L. Han lyckas gestalta många av de maner och egenheter som gjorde den anonyma detektiven så spännande som karaktärer. Visserligen urartar han, liksom hela filmen, mot slutet, men fram tills det har hans prestation varit trevlig att beskåda.

Nej, Death Note är väl ytterligare ett bevis på amerikanerna ska ge fan i att försöka göra sina egna versioner av japanska filmer/manga. Det lyckas aldrig.

Betyg 2: Den var okej!

Om C.R.M. Nilsson

Boknördig beteendevetare som jobbar som stödpedagog. Hjärtat klappar lite särskilt för spekulativ fiktion.
Det här inlägget postades i film och tv och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.