Det är okej

Jag läste det här blogginlägget som skrivits av den för mig okände författaren Shannon Hale. Jag tycker det ämne hon behandlar i inlägget är väldigt intressant: att pojkar aktivt avråds från att läsa hennes böcker därför ”att de riktar sig till flickor”. På besök i skolor är det flickorna som får komma och lyssna. Inga pojkar.

Att detta troligen hänger ihop med att det rör sig om en kvinnlig författare och att det är flickor på omslagen gör mig inte det minsta överraskad. Det finns en anledning till att det står J.K. Rowling på Harry Potter-böckerna och inte Joanne Rowling. När hon skulle publicera den första boken blev de oroliga för att ett kvinnonamn skulle skrämma bort potentiella manliga läsare. Det må ha gått över hundra år sedan Brontë-systrarna tvingades publicera sina romaner under manliga pseudonym, men de fördomar de ville undvika lever fortfarande kvar.

Det finns egentligen inga tjej- respektive killböcker. Böcker skrivs och det är sedan vi i samhället som avgör vad som kan anses vara riktat mot pojkar eller flickor. I valet och kvalet mellan en bok som handlar om en enhörning eller en samuraj – vilken ger du till din niece eller nevö? Det sitter i ryggmärgen att enhörningen går till flickan och samurajen till pojken.

För att förstå hur jag tänker rörande denna fråga så måste du först förstå att jag tillskriver mig skolan som säger att en stor del av det som räknas som manlighet respektive kvinnlighet är socialt konstruerat. Jag tror därför inte att tjejer automatiskt tycker om färgen rosa eller hästar, utan att det är något som samhället lär dem att de ska tycka om. Likadant tror jag inte att killar automatiskt tycker om våldsamare lekar, utan att det är något som uppmuntras eftersom det betraktas som manligt.

Just detta kategoriserande att pojkar ska tycka om en viss sak och flickor en annan kan jag tycka är nästan sjukligt. Det är lätt att det leder till ett skambeläggande, såsom mamman i blogginlägget som undrar om hennes son verkligen vill att författaren ska signera en flickbok. Att som pojke tycka om en bok som har kvinnliga huvudkaraktärer och är skriven av en kvinnlig författare blir något som ses som fel. Om sedan pojken skulle tycka om boken, då är det något han måste hemlighetshålla till varje pris för att undvika hån.

Det är alltid någon som missförstår det här när du har en diskussion rörande könsfrågor, men jag säger inte att det är inte är okej om din pojke tycker om äventyrsböcker. Jag säger inte att du ska tvinga din pojke till att läsa det som kategoriseras som tjejböcker.

Vad jag säger är detta: dra inte slutsatsen att din pojke inte har glädje och behållning av en ”flickbok”.

Om han gör uttryck för att läsa en bok med rosa omslag och med en flicka på, så är det okej.

Om han gillar The Princess Academy så är det okej.

Vad som inte är okej är när andra människor får honom att skämmas för att han gör det.

Om C.R.M. Nilsson

Boknördig beteendevetare som jobbar som stödpedagog. Hjärtat klappar lite särskilt för spekulativ fiktion.
Det här inlägget postades i läsning. Bokmärk permalänken.

2 svar på Det är okej

  1. Kajsa skriver:

    Bra skrivet! Håller med till 100 procent.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.