Författare: Jeanette Palmqvist Förlag: Hoi förlag (2016) Antal sidor: 307 sidor Recensionsexemplar: Ja. Tack så mycket! Exempel på var den kan köpas i olika format Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON
Astrid växer tillsammans med sina systrar upp i ett strikt kristet hem. Vägen är tydligt utstakad: maka, mor, fabriksarbeterska. Men i 1930-talets Norge frigör sig Astrid från dessa förväntningar och reser till Oslo för att utbilda sig till sjuksköterska. Hon börjar engagera sig i kampen för fred och frihet. Samtidigt lär hon känna musikern Thomas. De börjar planera en framtid tillsammans, men när han möter hennes syster Ågot uppstår ett tycke som kommer föra deras liv i riktningar som de aldrig hade kunnat förutspå.
Ibland när jag ska sätta mig ned och skriver en recension så har jag väldigt svårt att komma på vad jag ska skriva. När det kommer till Det enda som betyder något är så fallet. Jeanette Palmqvists debutroman är en kompetent berättad historisk roman som verkligen andas liv i mellankrigstiden och hur vården var uppbyggd på den tiden. Jag fascineras av de bitar som skildras när Astrid arbetar som sjuksköterska.
Däremot förstår jag mig inte riktigt på nutidsskildringen i Det enda som betyder något, den om Anna som reser till Norge för att göra efterforskningar om den bok hon skriver om Astrid och Ågot. Den blir bara överflödig. Jag skulle lika gärna kunna hoppa över de bitarna eftersom de ger så lite. Det känns som en darling som kunde ha dödats med gott samvete. Det finns en klar anledning till att jag helt har utelämnat den i min beskrivning av handlingen.
Det enda som betyder något har ett förhållandevis litet persongalleri. Eller snarare läggs fokus på Thomas, Astrid och Ågot till den grad att alla andra bleknar. Men då det är deras relationer och spänningar som gör romanen fängslande gör det inte så mycket. Särskilt Astrid är fängslande, hon som inte tänker nöja sig med den lott i livet som andra har försökt ge henne. Hon är inte nöjd med rollen som maka och mor, utan vill något mer. Något större. Göra ett avtryck. Att följa hennes resa mot sina drömmar och de motgångar som hon ställs emot är väldigt spännande.
Tyvärr upplever jag att Det enda som betyder något slutar lite väl abrupt. Det känns som om det hade gått att spinna vidare en bit till och knyta ihop trådarna lite snyggare. Nu blir det mest hängande i luften.
Som historisk roman tycker jag mycket om Det enda som betyder något. Men en onödig parallellhandling i nutid och ett abrupt slut drar ned helhetsintrycket.
Jag är helt enig med dig, även om jag gav den ett snäpp högre betyg eftersom jag verkligen älskade de historiska delarna. Av det jag läst i efterhand om författaren gissar jag att historien om Anna blev så personlig att hon inte kunde stryka den. Här borde förlaget ha styrt upp bättre tycker jag. Men ibland kanske det inte fungerar, författarna kanske är bestämda på att de vill att boken skall framställas på ett visst sätt. Jag hoppas att Jeanette Palmqvist skriver fler historiska romaner, och att det här inte bara var en sådan debutbok som baserar sig på författarens egen bakgrund, och att det sedan tar stopp där. Och tack för länken till min recension, jag skall länka till din också 🙂
Hoi är ju ett hybridförlag, vilket ger författaren mycket mer att säga till om vad traditionella förlag brukar göra. Både på gott och ont. Men det känns verkligen som om den biten kunde antingen ha strukits eller utvidgats för att göra den mer relevant. Det var ju inte särskilt många kapitel som utspelade sig i nutid så en fick ju aldrig något riktigt grepp om Anna och hennes del i berättelsen.
Pingback: Månadsrapport: Oktober 2016 - C.R.M. Nilsson