Det levande slottet

Originaltitel: Hauru no ugoki shiro
Regissör: Hayao Miyasaki
Manus: Hayao Miyasaki
Skådespelare: Chieko Baisho, Takuya Kimura, Akihiro Miwa, Tatsuya Gashuin, Ryunosuke Kamiki, Mitsunori Isaki, Yo Oizumi, Akio Ôtsuka, Daijiro Harada
Produktionsår: 2004
Längd: 119 minuter

Den artonåriga, praktiskt lagda Sofie har övertagit sin fars hattmakeri och driver den i staden där hon har vuxit upp. En dag stiger en kvinna in efter stängningsdags. Det är en ökänd häxa, som förvandlar Sofie till en åttiårig gammal dam och förbannar henne så att hon inte kan säga ett ord om förbannelsen till någon. Sofie tvingas lämna staden, men hittar till trollkarlen Haurus levande slott. Där träffar hon elddemonen Calcifer, som håller slottets eldstad vid liv. Han och Sofie träffar en överenskommelse: om hon befriar honom från sitt kontrakt med Hauru, ska han bryta hennes förbannelse och hon ska åter bli 18 år.

När jag var i mellanåldern läste jag och tyckte mycket om flera böcker av Dianne Wynne Jones. Men aldrig hennes kanske mest kända, Howl’s Moving Castle. I Det levande slottet gör Studio Ghibli sin egen tolkning av denna berättelse. En tolkning som trollband mig under en kväll.

Det levande slottet innehåller mycket av det som kännetecknar denna studios filmer. De enkelt tecknade figurer som står i bjärt kontrast med de detaljerade, verklighetstrogna bakgrunderna. I denna film blandas magi med steampunk på ett lekfullt vis. Animationen håller toppklass.

Men historien i Det levande slottet är minst lika mustig som de färgrika bilderna. Den berättas inte helt rak och kan vara komplex att ta till sig, men den är väl värd det. I grund och botten är det en antikrigsfilm. Samtidigt som magi och under präglar livet i slottet, pågår det kapprustning och krig utanför. Ett krig som många vill se trollkarlen Hauru ansluta sig till. Men för både honom och Sofie är krig något motbjudande.

Men ett starkt budskap skulle stå sig slätt om det inte fanns karaktärer att förälska sig. Och det finns det så att det räcka och blir över i Det levande slottet. Vi har ju Sofie, försiktig och tillbakadragen som blommar upp under förbannelsen; den bitska elddemonen Calcifer; pojken Mark som tjänar som trollkarlens hjälpreda; och förstås Hauru själv, en smått självisk och fåfäng människa men med hjärtat på rätta stället. Min favoritkaraktär är dock hunden Heen, som är fantastiskt söt men ett bevis på att Studio Ghibli inte kan teckna hundar…

Det levande slottet är en magisk film. Om du inte har sett den, då tycker jag absolut att du ska dig tiden till det.

Betyg 5: Den var fantastisk!

Om C.R.M. Nilsson

Boknördig beteendevetare som jobbar som stödpedagog. Hjärtat klappar lite särskilt för spekulativ fiktion.
Det här inlägget postades i film och tv och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

1 svar på Det levande slottet

  1. Pingback: Månadsrapport: April 2020 - C.R.M. NilssonC.R.M. Nilsson

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.