Betyg: ☆☆☆☆☆
Författare: Karin Boye
Redaktör: Daniel Hjorth
Förlag: Albert Bonniers förlag (1967)
Antal sidor: Min samlingsvolym är på 346 sidor. Själva lyrikdelen sträcker sig mellan sidorna 271-346.
Recensionsexemplar: Nej.
Jag kom först i kontakt med Karin Boyes poesi i en diktsamling som kallades för Den unga lyriken. I den ingick dikten Mörka änglar och bilden av änglar med blå eldslågor som blommor i sitt hår dröjde sig kvar hos mig. Till sist var jag tvungen att införskaffa en samlingsvolym med Boyes dikter och jag har läst dem många gånger sedan dess. Att försöka beskriva vad de ger mig, vad jag känner, är så djupt personligt att jag får kämpa med mig själv för att skriva denna recension. Kinderna blossar och jag vill gömma ansiktet i händerna. Mina ord räcker helt enkelt inte till för att beskriva det.
I denna samlingsvolym ingår ett axplock av hennes produktion. Alla hennes diktsamlingar, från Moln till den postumt utgivna De sju dödssynderna. Urvalet är gjort av redaktören Daniel Hjorth.
Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför Boyes lyrik talar så starkt till mig. Kanske är det den här känslan av att vilja vara stark, men känna sig så svag, som jag känner igen mig i. Kanske är det funderingarna kring livets mening. Kanske är det kärlekstörsten. Oavsett vad det är, så tror jag inte att jag är ensam om att känna att Boyes dikter talar till mig någonstans djupt inombords.
Det är mycket sökande efter mening, efter sanningen, sanningen som höjs över allt. Sanningen är en gud i hennes dikter, men en förfärande gud. Den kräver mycket av henne, men det är också den enda vägen mot att vara sig själv och följa sitt eget väsens natur. Boye begär inte att sanningen ska visa skonsamhet och känner själv inga undanflykter.
I dikterna finns även mycket smärta och ångest. Döden är ständigt närvarande, ofta en kär följeslagare. Med tanke på Kris är det nog inte långsökt att tänka sig att hon brottas mycket med sin sexualitet. Tveksamhet, ångest och smärta; ska hon verkligen slå in på den här vägen? Men samtidigt kan hon inte att förneka den delen av sig själv. Därför är sanningen kanske det viktigaste för henne.
Varje gång jag läser igenom en samling av Boyes dikter fastnar jag för en ny dikt. Denna gång fastnar jag för den långa dikten Tillägnan, som jag har delat med mig en bit av på bloggen tidigare, och dikten Många röster talar. När det gäller den senare är det som om något inombords bara darrar till och ett mjukt, andlöst ”åh” vill släppas fritt. Bara den första versen är otrolig:
Många röster talar.
Din är som vatten.
Din är som regn,
när det faller genom natten.
Sorlar lågt
sjunker trevande,
långsam, tveksam,
kvalfullt levande.
Fastän jag har läst Dikter otaliga gånger, berör de mig på djupet på samma sätt och det känns som om det är mig hon blottar för världens ögon.
Har planerat att läsa något av Karin Boye. Men om det blir under hösten eller nästa år får vi se. Beror på hur mycket jag hinner.
Hon är väldigt läsvärd, men en ska nog ha lite tid över för att läsa henne 🙂
Just den diktsamlingen läste jag om och om igen under gymnasietiden och något senare. Den talade väldigt starkt till mig och jag ser fortfarande Boye som en av mina absoluta favoritdiktare.
Hennes poesi är verkligen något som går att relatera till för de flesta, tror jag, och för mig blir det alltid en väldigt stark upplevelse när jag läser hennes dikter. Det är alltid något som träffar precis rätt.
Har bara läst enstaka dikter av Boye, har en samling i bokhyllan. Borde ta tag i och läsa mer.
Hon är varmt rekommenderad 🙂
Pingback: Klassiska kvinnor sommaren - Feministbiblioteket