Djävulen bär Prada

Djävulen bär PradaBetyg: ☆☆☆
Regissör: David Frankel
Skådespelare: Anne Hathaway, Meryl Streep, Adrian Grenier, Emily Blunt, Simon Baker
Produktionsår: 2006
Längd: 109 minuter

Finns till exempel hos CDON eller Ginza.

Handling

Andy Sachs är en ung, naiv kvinna som har högflygande drömmar om att arbeta för en stor, seriös tidning. Hennes planer blir inte riktigt som hon har tänkt sig. Istället för den mer allvarliga tidningen hon hade föreställt sig, blir hon assistent till modetidningen Runways ökända redaktör: den hänsynslösa och cyniska Miranda Priestly.

Kommentarer

Jag tycker att Meryl Streep, precis som alltid, är fullständigt briljant i Djävulen bär Prada. Hon är väldigt övertygande som den hänsynslösa perfektionisten Miranda och fick mig att grimasera av sympati för både Andys och Emilys skull. Att hon senare lyckas inspirera sympati för en väldigt osympatisk karaktär är hedervärt.

Anne Hathaways Andy Sachs är sådär storögt söt som kan vara ganska typiskt för denna skådespelerska och ganska arrogant i början av filmen. Inledningsvis retar hon gallfeber på mig, därför att ha den där attityden till ett jobb är så urbota dum. Okej att hon tycker att det är ett urlöjligt jobb, men hon kunde ju ha åtminstone den grundläggande professionella instinkten att hålla dessa tankar för sig själv.

Det är ganska lätt att skratta åt Emilies befängda diet: att hon inte äter något och när hon blir svimfärdig så äter hon en ostkub. Åtminstone tills man tänker efter och inser att det förmodligen finns någon som går på den dieten, eller när man tänker på att amerikanska Cosmopolitan föreslår att man ska ta upp en inhalator med smaksatt luft för att tillfredsställa kaffesuget utan kalorierna. Smaksatt luft. Även om Djävulen bär Prada är en komedi, så har den en allvarligare underton när den visar på just hur desperata de här tjejerna är för att få lite av Mirandas gunst och för att klara sig i modevärldens ganska hårda klimat. Det är kanske därför Andys beteende i början av filmen retar mig så mycket: de här tjejerna är verkligen desperata på att slå sig fram.

Modevärlden är glamorös och krävande. Den suger snabbt in Andy i sig och hon börjar göra allt för att vara Miranda till lags, utan att få ett enda vänligt ord till tack. Till sist känner inte ens vänner och familj igen henne. Det är det här, känner jag, som är poängen med filmen; inte att modevärlden är ond, utan att Andy blir så uppslukad av intriger och sitt arbete att hon förlorar sikte på sig själv. Att hon måste hitta sig själv på nytt.

Avslutningsvis vill jag bara säga att Djävulen bär Prada är en underhållande film med starka skådespelarinsatser.

Om C.R.M. Nilsson

Boknördig beteendevetare som jobbar som stödpedagog. Hjärtat klappar lite särskilt för spekulativ fiktion.
Det här inlägget postades i film och tv och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

4 svar på Djävulen bär Prada

  1. Det är en underhållande film ^^ Min favorit är Emily Blunts karaktär!

  2. Pingback: Djävulen bär Prada: Ledarskap och kön » C.R.M. Nilsson

  3. Pingback: Månadsrapport: Mars 2014 » C.R.M. Nilsson

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.