Regissör: Anne Fletcher
Manusförfattare: Kristin Hahn
Skådespelare: Danielle Macdonald, Jennifer Aniston, Odeya Rush
Produktionsår: 2018
Längd: 110 minuter
Willowdean, som kallas Dumplin’ av sin före detta skönhetsmiss till mamma, stod sin moster väldigt nära. Efter hennes död, sörjer Willowdean henne djupt. Det var hon som lärde henne att en bikinikropp är en kropp med en bikini på sig, att inte ta någon skit för sin vikt och, framför allt, att älska Dolly Parton heligt. I hennes minne, och för att göra lite uppror, väljer Willowdean att ställa upp i den lokala skönhetstävlingen som är så viktig för staden. Och hennes mamma. Hennes ställningstagande får dock oväntade följder.
Det är några år sedan jag läste boken som Dumplin’ är baserad på, men den älskade jag. Och jag älskar filmen också. Mitt höga betyg kan dock bero på att jag befann mig i en känslomässig svacka. Den råkade vara precis vad jag behövde då: lite lagom lättsam, med ett stråk av allvar, och en fantastisk skildring av kvinnlig vänskap som bygger upp varandra.
Dumplin’ bygger trovärdigt på boken, men står även på egna ben för den som inte har läst den. Fotot är snyggt och musiken väl vald. De Dolly Parton-låtar som spelas, passar väl in i handling och karaktärsutveckling. Skådespelarmässigt är detta också en stark film. Jennifer Aniston är riktigt bra som Willowdeans mamma. Danielle Macdonald lyckas verkligen väcka Willowdeans styrka och sårbarhet till liv. Hon har dessutom riktigt bra kemi med Odeya Rush, som spelar hennes bästa vän.
Men det jag verkligen uppskattar med Dumplin’ är att den inte låter kärlekshistorien ta överhanden. Visst att den som växer fram mellan Willowdean och Bo (Luke Benward) är fin, även om den kompliceras av tonårig osäkerhet, men tyngdpunkten ligger ändå på vänskapen mellan tjejerna. På budskapet om att acceptera sig själv, och andra, som man är.
Dumplin’ är en hejdundrande må bra-film som garanterat lämnar tittaren med ett leende på sina läppar.
