Dune av Frank Herbert (Dune Chronicles, #1)

dune

Betyg: ☆☆☆
Författare: Frank Herbert
Serie: Dune Chronicles, #1
Förlag: Ace Books (1990)
Antal sidor: 535 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Dune är berättelsen om den unge Paul Atreides och hur han kom att bli den mystiske man som är känd som Muad’Dib. Berättelsen tar sin början när hans fader, hertig Leto Atreides, får herre över planeten Arrakis, som är den enda källan till en oerhört viktig och dyr krydda. Hertigen och hans rådgivare anar att denna kejsarens gåva är en fälla, men det är också eventuellt en viktig källa till makt och rikedom för huset. Politiskt sett har heller inte hertigen möjlighet att vägra. Vägen kantas av komplotter och intriger, och bortom horisonten väntar förräderi.

Jag har aldrig sett David Lynchs filmatisering av Dune från 1984 i sin helhet, bara fragment hit och dit. Men den har varit ett inslag under min uppväxt, då den tycks vara en av pappas favoritfilmer och har stått på mer än en gång här hemma. Så när jag i nedre delen av tonåren hittade boken, tänkte jag att jag skulle läsa Dune. Jag kom cirka tjugo sidor in innan jag lade boken åt sidan.

Dune är nämligen, uppriktigt sagt, fruktansvärt seg i sin inledning. Dels ska en hel värld presenteras, dels ska grunden för konflikten läggas. Det är intriger och komplotter, att försöka lista ut varandras drag och motdrag, att förbereda en ung man för det förräderi som kanske väntar honom. Från första stund vet jag som läsare vad som kommer att ske, men sträckan dit är alldeles för lång och det saknas ett element av spänning.

Det är inte förrän huset Atreides kommer till Arrakis som saker och ting börjar hända, men det är inte förrän efter tvåhundra sidor som Dune börjar bli spännande. Kanske är det för att den värld som Frank Herbert har byggt upp är så oerhört fascinerande. Jag älskar att lära mig om livet på ökenplaneten och kulturen som har uppstått som till följd av klimatet. Det är främmande och fantasirikt. Ganska snart finner jag mig gripen av berättelsen.

Ett berättartekniskt knep som jag tycker väldigt bra om när det används är när en får ta del av texter från världen som boken utspelar sig i. Detta förekommer i Dune med ett flertal, framtida texter om Muad’Dib som även låter läsaren ana, ibland gissa, vad som kommer ske härnäst. Vad textstycket har för relevans till det kommande händelseförloppet.

Tyvärr är jag inte särskilt intresserad av Paul som karaktär. Den som har läst lite fantasy eller science fiction kommer att känna igen honom: den utvalde pojken vars mystiska krafter ska hjälpa honom uppfylla ett särskilt öde. Då är hans mamma lady Jessica och hans fiender betydligt mer fängslande karaktärer.

Dune är ett science fiction-epos som passar in den klassiska mallen, men trots att jag hade oväntat kul när jag läste den så nöjer jag mig med denna del i serien.

Andra böcker i serien

Dune

Dune Messiah

Children of Dune

God Emperor of Dune

Heretics of Dune

Chapterhouse: Dune

(jag har valt att ta med bara de böcker som Frank Herbert själv skrev och inte de böcker som hans son sedan fortsatte serien med)

Om C.R.M. Nilsson

Boknördig beteendevetare som jobbar som stödpedagog. Hjärtat klappar lite särskilt för spekulativ fiktion.
Det här inlägget postades i läsning och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 svar på Dune av Frank Herbert (Dune Chronicles, #1)

  1. Pingback: Månadsrapport: Maj 2014 » C.R.M. Nilsson

  2. Pingback: Boktolva 2014 » C.R.M. Nilsson

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.