Betyg: ☆☆☆☆
Författare: Gerd Brantenberg
Originaltitel: Egalias døtre
Översättare: Ebba Witt-Brattström
Förlag: Pocky (2004)
Antal sidor: 268 sidor
Recensionsexemplar: Nej
Exempel på var den kan köpas i olika format
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON
Handling
Petronius är en ung man som är en andraklassens medborgare i landet Egalia, just därför att han är man. I Egalia är det nämligen männen som äter p-piller, klämmer in sig i trånga särkar och bär pehå. Petronius dröm om att bli sjökvinna förlöjligas och antas vara en omöjlighet. Trött på att betraktas som mindre kompetent, på sexuella trakasserier och maktlöshet så bildar Petronius till sist Mansligan, en maskuliniströrelse, och gör uppror mot kvinnoförtrycket.
Kommentarer
Att vända på ett dominerande strukturellt förhållande, att göra tvärtom, brukar kunna vara ett väldigt bra sätt att synliggöra strukturer. Om det görs på rätt sätt. Och det skulle jag vilja påstå att det är vad Gerd Brantenberg gör i Egalias döttrar.
Bara i sättet som hon skriver på synliggör hon hur språket är uppbyggt kring mannen som norm och kvinnan som Den Andra. Vi säger ju ”man” när vi använder icke-definierade pronomen, det här ”människa” och vi säger ”behärska dig”. När Brantenberg istället skriver ”dam”, ”kvinniska” och ”befruska dig” blir dessa språkliga strukturer tydliga, om än ganska svåra att komma in i till att börja med. Men det är ett väldigt snyggt stilistiskt knep.
Det är mycket som ska behandlas. Sexuella trakasserier, diskriminering i arbetslivet, partnermisshandel, partnervåldtäkt, våldtäkt, sexual debut där en part är aggressiv och den andra passiv. Stundtals blir det väldigt obehaglig läsning.
Ändå är det inte Petronius berättelse som riktigt griper tag i mig. Istället kommer jag på mig själv med att läsa om stycken om hans pappa gång på gång med tårar i ögonen. Han är en högst intelligent man, men som är förpassad till hemmet. Hans skönhet enligt rådande ideal är allt som räknas. Frun bara skäller på och tar precis vad hon vill ha från honom.
Stundtals känns det för min del som om Brantenberg har försökt pressa in lite alltför mycket material på ett litet antal sidor. Till exempel när Petronius går på gayklubb och detta känns helt lösryckt från resten. Det händer, sedan omnämns det inte förrän i en liten referens mycket senare. Det känns som en dröm Petronius hade, som sedan inte hade någon som helst efterverkan på kapitlet efter.
Korrekturen av översättningen förtjänar sig faktiskt en liten känga. Normalt sett är jag inte den som störs av stavfel, men det var för många i denna. Och alla dessa avstavningstecken som var på vift stack mig i ögonen.
Men Egalias döttrar är en otroligt intelligent och knivskarp roman, så om du inte har läst den ännu, tycker jag att du ska göra det nu.
Pingback: Månadsrapport: September 2013 - C.R.M. Nilsson
Ohh, nostalgi. Den boken läste jag i början av 80-talet. Sen gjorde jag misstaget att låna ut boken till en bekant och sen kom den aldrig tillbaka till mig. Kanske värt att införskaffa den igen och läsa om. Jag vill minnas att jag älskade upplägget och idén och att den kändes otroligt ögonöppnande, men att den brast lite litterärt. Den var inte en stor bok litterärt, men den var gigantisk som idé!
Håller med dig om att idén verkligen är briljant och att den brister lite litterärt, men den får ju folk verkligen att tänka!