En bön för de stulna av Jennifer Clement

Författare: Jennifer Clement
Originaltitel: Prayers for the Stolen
Översättning: Niclas Hval
Förlag: Albert Bonniers förlag (2015)
Antal sidor: 245 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON
E-bok | Adlibris, Bokus, CDON

Ladydi Garcia Martínez växer upp i en liten by på mexikanska landsbygden, inte långt från det forna semesterparadiset Acapulco. Den lilla kullen är en plats som befolkas av kvinnor, då männen för länge sedan har flytt den, och är fångad mellan knarkkartellernas opiumodlingar och ett polisväsende som inte går att lita på. Det är en värld där det bästa en kvinna kan vara är att vara ful. Kvinnor och flickor betraktas i närmast som varor och kan när som helst bli bortrövade av knarkkartellerna. De har grävt gropar att gömma sig i när jeeparna kommer. Ingen går säker.

När En bön för de stulna kom ut förra året väckte den mycket uppmärksamhet. Jag blev genast intresserad av titeln, men som det ibland går så glöms vissa böcker bort. Hade jag inte fått en spark i baken genom Lyrans Jorden runt-utmaning hade nog denna bok gått detta öde till mötes också.

Inledningsvis måste jag erkänna att jag blir lite besviken av En bön för de stulna. Berättarperspektivet är väldigt tätt knutet till Ladydi, som associerar fritt. Det kan börja vid en punkt som påminner henne om en annan, som påminner henne om en annan händelse, och innan jag vet ordet av vet jag inte hur saker och ting hänger ihop. Eller ens om vi kommer tillbaka till punkt A.

Det blir lättare att tänka på En bön för de stulna som en samling vinjetter som är löst sammanknutna. Eller så klarnar bilden allteftersom. I alla fall sugs jag snart in i det eländiga liv som Ladydi beskriver. Det är stark och naket om en helt fruktansvärd verklighet. Kanske blir det så fruktansvärt just därför att byinvånarna betraktar det som så självklart att hitta ett lik eller att någon dränks i giftigt ogräsmedel som sprutas över byn istället för de områden där kartellerna odlar opium. Död, olycka och fattigdom är så naturliga att ingen höjer på ögonbrynen.

Jennifer Clement har ett poetiskt språk. Ett snårigt språk, som gör det lätt att gå vilse i En bön för de stulna. Bilderna hon målar upp är bokens styrka, som när hon förvandlar cigarettmärkena på en bortrövad flickas kropp till stjärnbilder. Meningar som – ”Paula hade vandrat över Vintergatan och varenda stjärna hade bränt hennes kropp.” – får mig att tappa andan. Det är vackert på det vis som bara vissa fruktansvärda saker kan vara.

En bön för de stulna är inte en enkel bok, utan den kräver en hel del av sin läsare. Men den är så vacker och stark att det är klart värt det.

Andra som har bloggat om En bön för de stulna

Booze’n’Books; Emilias bokstäver; Feelgoodbiblioteket; Feministbiblioteket; Johannas deckarhörna; Litteraturkvalster & småtankar; med näsan i en bok; och dagarna går