Varje söndag delar vi med oss av ett stycke från boken vi håller på att läsa just nu. Detta sker vanligtvis på initiativ av Mari på bloggen Flukten fra verkligheten. Enda regeln är att spoilers undanbedes.
Jag har varit väldigt dålig på att läsa svenska klassiker, men nu har jag satt igång med den serie som har känts som ett måste för mig: Utvandrarsviten av Vilhelm Moberg. Idag håller jag på att läsa andra boken Invandrarna, där Karl Oskar, Kristina och de andra från Ljuder socken till sist har kommit fram till Amerika. Det nya landet tar emot dem med öppna armar. Karl Oskar, Kristina och barnen påbörjar omgående sin färd till Minnesota, där de ämnar slå sig ned och bygga sitt nya hem. Som sällskap får de sina reskamrater från Ljuder socken, vilket blir en stor trygghet och ett stöd under färden.
Jag har lite ågren över vad jag ska välja för smakbit denna vecka. Det finns mycket bra i dessa böcker. Till sist fick det bli denna från sidan 52:
Kristina drack. Hon tömde mjölkmuggen med några svälj och Karl Oskar hällde upp en ny. Hon drack tills hon storknade. Vem visste förr att mjölk var så gott? Hon hade själv suttit på mjölkpallen och kramat ut tusentals kannor mjölk ur koljuver, hon hade silat upp mjölk åt sina barn varje morgon, middag och kväll, hon hade gött kalvar med mjölk, mättat smågrisar med mjölk – hon hade aldrig saknat mjölk i sitt liv förrän hon anträdde denna resa. Och nu tog hon emot en tillbringare av drycken som en skänk kommen från Gud och ville gråta vid dess åsyn.
Och så bjussar jag på en till, från sidan 7:
Nya världen rymde jord av oändliga vidder, men saknade människor. Gamla världen var överfylld av människor, som saknade jord. Amerika ägde vad Europa behövde och Europa vad Amerika behövde, och som en följd härav uppkom världshistoriens största folkvandring.
Jag blir alltid så imponerad över de här människorna som gav sig iväg så långt för så längesedan. Det är helt obegripligt att de vågade.
Särskilt när en läser om hur det var ombord på skeppen: instängdheten, skörbjuggen, risken för kolera. Det var så levande skildrat i första boken. I den här får jag nästan panik över den hjälplöshet Moberg förmedlar över att inte kunna språket.
dessa vackra omslag, tack för smakbiten, länge sedan jag läste.
Omslagen är otroligt fina 🙂
Köpte hela serien nu i år med de fina omslagen, men jag har inte kommit mig för att börja läsa dem än 🙂 Tack för smakebiten!
Jag köpte också serien i år, och fick för mig att börja läsa dem redan nu 🙂
Måste verkligen ta tag i den här serien igen. Läste de första två delarna förra året. Lagom nu till hösten att fullfölja kanske. Tack för påminnelse och smakbitar. 🙂
Jag tänkte försöka läsa hela serien under hösten 🙂
Läste dem på gymnasiet av eget intresse och tyckte om, men att läsa igen… Nej. Som du säger. Kröp lite för nära ibland. Tack för smakebiten.
För mig är det ofta ett riktigt kvalitetsmärke att något kryper riktigt nära, att det får mig att känna, och, lite masochistiskt kanske, att det gör ont. Under kontrollerade former kan det fungera som en urladdning, vilket nog gör att jag kommer återvända till de här böckerna och läsa om dem.
Någon gång ska jag läsa serien igen.
Den tål säkert att läsas om 🙂
Roligt att du läser Utvandrarserien. Jag läste den förra hösten och älskade den.
Ja, jag kan inte fatta att jag har väntat så länge 🙂
Tack för smakbiten. Läste de här i tonåren och gillade dem. Men någon omläsning blir det nog inte.
Nej, så kan det vara ibland 🙂
Tack för smakbiten! Blivit sugen på att läsa om denna serie. 🙂
Det känns som om den tål att läsas om ett antal gånger 🙂
Tack för smakbitarna och påminnelsen om att jag faktiskt vill läsa Mobergs bokserie!
Den är helt klart väldigt läsvärd 🙂
fina omslag på bra böcker som borde läsas om. tack för smakebitarna!
De här omslagen är så sjukt fina. Sedan känns ju brodyren när en tar på dem, vilket ger en extradimension.
Utvandrarserien är så bra att jag faktiskt läst hela serien ett par gånger.
Det känns som om jag också kommer läsa den ett par gånger i mitt liv 🙂
Min morfar, född i slutet av 1800-talet talade ofta om att han ångrade att han inte följt med vänner som utvandrade till Amerika. Jag är glad över att han inte gjorde det!
Min släkt var inte så pigga på att utvandra, tydligen, fastän de var bönder. Den enda vi vet gjorde det var morfars morbror, tror jag. Han blev pälsjägare i Alaska.
En serie som jag är sugen på att läsa om. Jag har läst den men det känns så länge sedan. Tack för smakbitarna!
Den är nog värda att läsas mer än en gång 🙂
En så bra serie. Man kan tänka sig vilket helvete de hade hemma som fick dem att ge sig iväg på den resan.
Ja, det måste ju verkligen ha tett sig bättre att genomleva den farofyllda färden över i hopp om att allt skulle bli bättre. Vilket mod det måste ha krävts!