Betyg: ☆☆☆☆☆ REKOMMENDERAD
Författare: Christin Ljungqvist
Förlag: gilla böcker (2013)
Antal sidor: 283 sidor
Finns till exempel hos Adlibris, Bokus eller CDON. Detta var ett recensionsexemplar från förlaget, vilket jag tackar och bockar för!
Handling
Hanna hade en gång två bröder. Det skiljde bara ett år mellan Jens och Samuel, men de var olika som natt och dag. Nu är de båda döda och det är Jens fel. Kanske är det också Hannas fel. Trots allt var hon den som såg och inte gjorde något.
Kommentarer
Det är inte riktigt samma nervbitande spänning som i Kaninhjärta, den där nästan hjälplösa känslan av att veta hur det kommer att sluta men att vara lika oförmögen att stoppa det som Anne är, men nästan. Här är det istället en jakt på svar. Vad är det som har hänt? Varför har det hänt? Hade det gått att förhindra?
Hanna var min favoritkaraktär i den tidigare boken och jag är glad över att ha fått lära känna henne bättre. Hennes familj kan vid första ögonkastet te sig normal och lyckligt lottad, men under ytan sjuder det. De är djupt dysfunktionella och det är bara Hanna som jag tycker om. Jag tyckte synd om mamman i början, därför att pappan var ganska hemsk mot henne, men senare blev mamman väldigt hemsk själv. Pappan är hemsk han också. Jens är hemsk, men jag intresserar mig för honom då det finns stunder då han framstår som ett offer. Varför är han som han är? Hade han kunnat ”räddas”? Det är en väldigt övertygande bild av en familj där ytan betyder allt, till och med mer än sanningen och att barnen ska må bra. Jag gillar att det inte är svart och vitt, ont och gott, utan att det rör sig om oerhört komplexa människor och komplexa relationer.
Jag älskar hur naturligt spökena och Hannas förmågor passar in i boken. Det blåses inte upp till en stor grej, utan det är något som är naturligt för Hanna. Hon har sett spöken i hela sitt liv. Det är inget konstigt med det. Det känns nästan vardagligt.
Språket i Fågelbarn fångar mig på samma sätt som det gjorde i Kaninhjärta. Ljungqvist får de långa meningarna att fungera, får mig att bli andlös med dem, får mig att vilja spara ned meningar och läsa upp dem för andra människor.
Fågelbarn är definitivt en värdig uppföljare, som jag tyckte var en snyggare helhet än Kaninhjärta, och det går bara att konstatera: Christin Ljungqvist har gjort det igen!
Ett urval av andra som har bloggat om Fågelbarn
Chris the Ninja Pirate; enligt O; Pocketlover och romeoandjuliet
Pingback: Kaosutmaningen - C.R.M. Nilsson
Dessa böcker är jag så nyfiken på!
De är varmt rekommenderade båda två 🙂
Jag gillar ju generellt inte spöken, men de här böckerna skulle jag vilja prova. Fågelbarn fanns som ebok på biblioteket, men inte Kaninhjärta. Mycket underligt!
Hm, vad märkligt! Men de är så pass fristående att det inte borde spela någon roll vilken en läser först…
Det var ett bra betyg det 🙂 är nyfiken på den men har så himla mycket annat!
Jo, det är ju det 🙂 Men den är värd att ta sig tid för och så går det ganska snabbt att läsa den eftersom en inte vill lägga ifrån sig den… 😉
Jag läste precis ut den och tyckte nästan bättre om den här än Kaninhjärta. Den här var mer spännande och fängslande och med ett helt annat djup. Ser fram emot att läsa mer av henne i framtiden!
Jag gillade den också bättre än Kaninhjärta. Jag håller med om att det fanns lite mer djup, särskilt med karaktärerna vilket var något jag ”gnällde” lite på med den andra. Men den här boken gör att jag vill psykoanalysera alla karaktärer 🙂
Pingback: Lästa i april 2013 - C.R.M. Nilsson
Pingback: Fågelbarn av Christin Ljungqvist | Lottens Bokblogg
Pingback: Recension: Kaninhjärta - C.R.M. Nilsson
Pingback: Topp tio böcker om du är sugen på spöken - C.R.M. Nilsson