Fragile Things av Neil Gaiman

fragile things

Författare: Neil Gaiman
Förlag: Headline (2013)
Antal sidor: 440 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Fragile Things är en samling av 32 dikter och noveller, som alla bjuder på Neil Gaimans underfundiga sätt att berätta och unika språk. På grund av de många verken så känns Fragile Things lite otymplig att recensera på det sätt som jag brukar recensera novellsamlingar, men jag gör mitt bästa försök.

Inledningsvis måste jag nämna att någon poet tycker jag inte att Gaiman är. Av de fem dikter som är med i Fragile Things är det bara The Fairy Reel, om en man som offrar en bit av sitt hjärta för att kunna leva delvis i älvornas värld, som jag fastnar för. I övrigt saknar de rytm och prosodi. Det tycks som om Gaiman tror att poesin ligger i radbrytningen, inte i melodin.

Desto bättre berättare är han. Jag kan inte recensera Fragile Things utan att nämna A Study in Emerald, som är det första jag läste av denne författare. Sherlock Holmes möter Lovecrafts skräckvärld på ett synnerligen innovativt sätt och tvisten på slutet är briljant.

Nästa novell som jag riktigt fastnar för är October in the Chair, som påminner mycket om Stephen Kings novell Vinterverk. Årstiderna samlas för att berätta historier och Oktober berättar en saga om en pojke som mobbas av alla. När han rymmer hemifrån träffar han en död pojke. Som ett slags föregångare till The Graveyard Book bygger denna novell upp stämningen på ett mycket snyggt vis och slutet är snudd på ondskefullt.

Lite sämre tycker jag om Forbidden Brides of the Faceless Slaves in the Secret House of Night of Dread Desire, eftersom den känns lite smått överdriven. En ung författare kämpar med att skriva och det blir aldrig som han vill. Det är dock en underhållande skröna som bjuder på en fantastisk tvist på slutet.

Other People är nästa novell som riktigt fångade mig. En nyanländ man hamnar i helvetet och tas om hand av en demon. (Inte ”tas om hand” i den mjuka betydelsen). Den tilltalar Supernatural-fanet i mig och lyckas förmedla ett intensivt händelseförlopp på bara ett fåtal sidor.

Strange Little Girls är en novell som i sig består av ett flertal mindre noveller och fick i sin helhet ett ganska lågt betyg. Men jag ville nämna Raining Blood, som är fullständigt briljant. På ett par korta stycken lyckas den förmedla två möjliga vägar som en kvinnas liv kan ta. Läsaren får sedan avgöra vilken historia som är sann.

En bättre helhet var Harlequin Valentine, som leker med Harlekinaden vilket jag är väldigt svag för. Harlequin försöker vinna sin dams hjärta med oanade konsekvenser. På något sätt lyckas novellen behålla den humoristiska tonen i originalet, men kombinerar det med ett brutalt stråk av allvar. Kanske gör sig Gaiman som bäst när han leker med andras fiktiva världar.

Det gör han även i denna nästa novell som jag fastnade för. Många är vi som har störts av hur Susan skrevs ut i Berättelsen om Narnia och The Problem of Susan är Gaimans ”lösning” på det hela. Novellen beskriver vad som hände henne efteråt och det är inte ett lätt liv, utan griper tag i en. Slutet är dock verkligen vedervärdigt, men det är väl lite det som är grejen med Gaiman? Han kan få en att älska det som får det att vända sig i magen på en.

Ändå är det inte riktigt skräck. Skräck är däremot Feeders and Eaters, där en man springer på en bekant som inte är sig riktigt igenkännlig. Historien han berättar är hårresande. Det finns en scen i den här som har dröjt sig kvar hos mig med en känsla av obehag. Det var nästan så att jag inte kunde sova efteråt. Åtminstone fick den mig att ligga och grubbla.

How to Talk to Girls at Parties är ingen fullpoängare, men väl värd att läsas ändå. Två killar snubblar in på en fest där de andra gästerna inte riktigt är mänskliga. Spänningen byggs upp i och med att läsaren förstår hur det hela ligger till, medan pojkarna är helt intet ont anandes om i vilkas sällskap de befinner sig i.

Men min absoluta favorit är nog nästan Sunbird. Det handlar om en samling gourmeter som har ätit de mest fantastiska saker, såsom enhörningstartar (är Gaiman ute efter enhörningar, förresten, med tanke på vad som hände i Stardust?), men nu har fått slut på nya ting att äta. En av dem föreslår att de ska äta solfågel. I den här bygger han upp ett intressant persongalleri och använder verkligen bildspråk för att skildra deras personligheter. Över novellen ligger en lätt olycksbådande ton, vilket får mig att frukta det värsta. Slutet överraskade mig.

Att Fragile Things är en högkvalitativ samling bör visas på att nästan allt det jag har nämnt har varit fullpoängare. Och de som jag har nämnt som inte nådde full pott har fått fyra stjärnor, vilket snudd på varit det vanligaste betyget. Det var länge sedan jag läste en novellsamling som höll så här jämn och hög kvalitet. Den blandar allt från älvor till zombier, gourmeter till kriminella, humor till skräck.

Jag tycker att Fragile Things är en pärla. Missa den för guds skull inte!

betyg4

Andra bokbloggare om Fragile Things

Bokmalans liv och läsandeFlygarens bokblogg; Krejsy cat lady

Om C.R.M. Nilsson

Boknördig beteendevetare som jobbar som stödpedagog. Hjärtat klappar lite särskilt för spekulativ fiktion.
Det här inlägget postades i läsning och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

4 svar på Fragile Things av Neil Gaiman

  1. Pingback: Tematrio: Novellsamlingar - C.R.M. Nilsson

  2. Pingback: Månadsrapport: April 2016 - C.R.M. Nilsson

  3. Pingback: Kaosutmaning 2016 - C.R.M. Nilsson

  4. Pingback: Kaousutmaningen: Slutsummeringen - C.R.M. Nilsson

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.