Francesca av Melina Marchetta

Betyg: ☆☆☆☆☆
Författare: Melina Marchetta
Originaltitel: Saving Francesca
Översättare: Malin Strååth
Förlag: X Publishing (2013)
Antal sidor: 272 sidor
Recensionsexemplar: Nej

Exempel på var den kan köpas i olika format
Danskt band | Adlibris, Bokus, CDON

Handling

St. Sebastian har nyligen slagit upp dörrarna för tjejer och Francesca börjar den nya terminen på denna före detta pojkskola som inte vill ha dem där. Hon saknar sina gamla vänner och är missnöjd med de konstiga individer som tycks klänga sig fast vid henne. Hennes mamma drabbas plötsligt och oväntat av ett sammanbrott som gör att hon knappt kan ta sig ur sängen. Ansvaret för familjen läggs på Francescas axlar och hon står till sist alldeles ensam. Men kanske finns stödet där hon aldrig skulle ha anat det.

Kommentarer

Francesca är den andra boken av Melina Marchetta som jag har läst. Sist blev det ju så att jag låg uppe och läste Jellicoe Road till dess att jag verkligen inte orkade längre. Så även denna gång. Dagen innan avfärd hemåt från semestern, ligger sent uppe och läser. Till sist tvingar jag mig själv att lägga undan den, motvilligt eftersom jag inte vill lämna Francesca och hennes vänner.

Det är inte svårt, tycker jag, att börja bry sig om Francesca. Hon har egentligen aldrig haft vänner, inga riktiga vänner i alla fall. De så kallade ”vänner” hon har haft har tvingat henne att undertrycka sin verkliga personlighet och bli någon annan. Det gör ont i mig över att hon verkligen tror att det är priset hon måste betala för att få vänner.

Även om jag upplever att pojkarna är väldigt stereotypiska, så charmas jag av Francesca av hennes vänner. Jag faller hårt för dem. En av Marchettas styrkor ligger i att ta ett stort persongalleri och få dig att bry dig om nästan varenda karaktär. En annan styrka är hennes förmåga att skildra vänskapsrelationer på ett sådant sätt att du blir djupt avundssjuk och önskar att du kunde bli vän med dessa karaktärer. Det finns en sådan värme i de här böckerna.

Jag tycker om hur mammans depression skildras i boken. Normalt sett brukar det finnas ett visst mått av skuldbeläggande från omgivningen, som om det bara är att klättra upp ur sängen och börja må bra igen. Men, och det är ett ganska stort men, i Francesca finns det en alldeles underbar replik om hur allting inte kommer att bli bra bara för att hon stiger upp ur sängen. Jag tycker att reaktionerna från omgivningen skildras på ett realistiskt sätt, hur svårt det är att prata om depression, och att boken visar på hur komplicerat det faktiskt är. Det känns så skönt att det finns en ungdomsbok där en förälders depression inte skildras som ren själviskhet.

Jag skrattar och gråter mig genom de sista hundra sidorna. Melina Marchetta kan spela på mina känslor på ett sätt som få författare, och jag blir alltid djupt engagerad i karaktärerna. När slutet kommer vill jag inte skiljas från dem. Jag bläddrar långsammare, men till sist måste det ju ta slut. Då är det tur att det finns en fristående uppföljare till boken: The Piper’s Son, där jag kan få återse dessa karaktärer igen.

Melina Marchetta tar mig åter med storm med Francesca och jag tror att hon kan komma att bli en av mina favoritförfattare.

Andra som har bloggat om Francesca/Saving Francesca

Fiktiviteter; Kreativituren; Nilmas bokhylla; Nobelprisprojektet; Schitzo-Cookie’s bokblogg