Författare: Anna Ahlund
Förlag: Rabén & Sjögren (2020)
Antal sidor: 215 sidor
Recensionsexemplar: Nej.
Nu ska det nya livet börja. Nico har bytt namn och stad och färgat håret rosa. Hen har blivit inneboende hos sin faster och hennes minitax i Uppsala. Nu ska hen börja gå estet på Sibylla allmänestetiska läroverk, skapa saker och bli den sortens person som folk dras till. Men att ändra sig är tyvärr inte riktigt så enkelt som hen trott. Inte heller att veta vem man är.
Nu har jag återigen tagit mig en spatsertur i Anna Ahlunds magiska Uppsala, en stad som det märks att författaren är förälskad i och förtrollad av. En värld bortom heteronormen, där den inte är i vägen för att utforska vem man är och där det är självklart att fråga vilket pronomen en person vill att man ska använda. Ganska nära sanningen är befriande därför att läsa. Det finns säkert folk som har invändningar mot att heteronormen skrivs ut, att det blir för enkelt. Jo, tack, vi som är queera vet hur svårt livet kan vara för oss. Ibland är det skönt med en sfär där vi inte beskrivs som avvikande, utan bara får brottas med tonårsfrågor som alla andra.
Som alltid tecknar Ahlund fina karaktärsporträtt. I Ganska nära sanningen är det Nicos huvud som vi får leva i genom bokens lopp. Där vi får följa med i funderingar kring kön och kropp, men framförallt förälskelsen till Beata och hur svår den första förälskelsen kan vara. För även om livet är lite lättare i detta universum, så finns det fortfarande problem. Problem som dock uppblandas med kopiösa koppar te och referenser till The Beatles.
Ganska nära sanningen är faktiskt lite som en kopp te: något som värme inifrån och lämnar en behaglig känsla efter sig när man har slagit igen sista sidan. (PS. Med tanke på hur mycket jag älskar te så är en jämförelse med en kopp te någon av de största komplimanger man kan få. DVS.)
Andra titlar jag har recenserat av Anna Ahlund
Du, bara (recension)
Saker ingen ser (recension)
Ganska nära sanningen
