Författare: Åke Ohlmarks
Förlag: Tiden (1971)
Antal sidor: 243 sidor
Recensionsexemplar: Nej.
Ibland blir böcker stående i bokhyllan utan någon vidare anledning. Andra gånger finns det en märkbar anledning när du väl kommer igång att läsa dem. Gengångare tillhör den sistnämnda kategorin. Åke Ohlmarks har i denna bok samlat nitton spökhistorier från runt om i landet, men även utomlands. En del material har han lånat från andra källor, andra har han tecknat ned ur minnet från sin barndom eller utifrån att ha fått dem muntligt återberättade för sig.
Gengångare är författad på ett enkelt språk, förmodligen för att påminna om den muntliga tradition som berättelserna härstammar från. I flera fall har Ohlmarks skrivit samman flera olika berättelser, från ungefär samma trakt, med mer eller mindre lyckat resultat. Ibland fungerar det, ibland känns det som ett dåligt och osammanhängande lapptäcke.
Berättelserna är från sin egen tid. Därför är Gengångare full av berättelser där kvinnor råkar illa ut för att de just är kvinnor eller får särskilt hårda straff för otrohet i jämförelse med männen. En av de berättelser som faktiskt berörde mig illa är Ryssgasten och Skitte-Mats, där en ung flicka råkar illa ut bara för att hon råkar se en gengångare. Männen som råkar illa ut har ofta haft någon större interaktion med gengångaren än att bara ha råkat se honom.
Överlag imponerade inte Gengångare på mig varken med sättet den var skriven på eller dess innehåll.
Pingback: Månadsrapport: Januari 2019 - C.R.M. NilssonC.R.M. Nilsson