Geralds lek

Geralds lek

Originaltitel: Gerald’s Game
Regissör: Mike Flanagan
Manusförfattare: Mike Flanagan och Jeff Howard
Skådespelare: Carla Gugino, Bruce Greenwood, Chiara Aurelia
Produktionsår: 2017
Längd: 142 minuter

Äktenskapet mellan Jessie och hennes make Gerald knakar i fogarna. I ett försök att rädda det, åker de ut till sin ensligt belägna sommarstuga. Där ska de prova att väcka en av Geralds fantasier till liv. Men när Jessie finner sig fastkedjad vid sängen, vill hon plötsligt inte vara med längre. Saker och ting blir inte bättre av att Gerald plötsligt får en hjärtinfarkt och dör, medan Jessie fortfarande är fastkedjad. En ny definition av ensamhet kommer hon snart att bli varse.

Geralds lek är boken som fick mig att göra tillfälligt slut med Stephen King. Jag trodde helt enkelt att jag hade tröttnat på honom. I själva verket var det boken som inte var särskilt bra. Hur väl rimmar det då med att se en filmatisering av denna bok? Är det Mike Flanagan som ligger bakom regin, då jag ger jag det mesta en chans.

Även om det är svårt att se hur Geralds lek ska göra sig som film. En bok som utspelar sig på en enda, klaustrofobisk plats och så mycket inne i huvudpersonens huvud, kan det bli film? Åh, ja. Det kan det faktiskt. En lysande sådan. Till stor del beror detta på Carla Gugino, som är helt lysande som Jessie. Hon lyckas porträttera karaktärens kämpaglöd och desperation.

Geralds lek som film lyckas ta tillvara på det briljanta i idén, som Stephen King tyvärr sjabblade bort. En del beror på att man har skalat bort, så att det inte är tre versioner av sig själv som Jessie talar med. Istället är det en version av henne och en version av Gerald, som försöker locka henne att fortsätta kämpa eller ge upp. Bruce Greenwood är mycket bra, men också obehaglig, som hennes make.

En annan del är att den tacklar frågan kring sexuellt utnyttjande och dess påverkan på Jessie på ett mycket mer subtilt och finkänsligt vis än vad boken lyckas med. Geralds lek lyckas porträttera allvaret i Jessies barndomsminnen med känslighet och utan att bli exploaterande. Henry Thomas, som spelar Jessies far, är mycket imponerande i hur subtilt han visar på karaktärens manipulation som lämnat sådana spår i dottern.

Det enda molnet på den klarblå, lysande himmel som är Geralds lek är en sak jag inte gillade med boken. Och som filmen dessvärre inte hade vett nog att göra sig av med. En del av berättelsen är en mördare med akromegali som Jessie stöter på. Akromegali är ett medicinskt tillstånd när för stora mängder tillväxthormon orsakar ökad tillväxt, ofta av händer, fötter, öron, etcetera. I romanen används det för att öka bilden av ett monster. I filmen ser Carel Struyckens Moonlight man knappt mänsklig ut. Jag tycker inte om när man använder verkliga medicinska tillstånd för att skapa monster. Det är förolämpande.

Men annars är Geralds lek en riktigt lysande film.

Betyg 5: Den var fantastisk!

Om C.R.M. Nilsson

Boknördig beteendevetare som jobbar som stödpedagog. Hjärtat klappar lite särskilt för spekulativ fiktion.
Det här inlägget postades i film och tv och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.