Glasfåglarna av Elsie Johansson

Författare: Elsie Johansson
Serie: Berättelsen om Nancy, #1
Förlag: Bonnierförlagen (1997)
Antal sidor: 243 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Nancy är tretton år. Med sin allvarliga blick ser hon alldeles för mycket och är familjens tysta domare. De kallas för Tå-Pelles och är fattiga, men stolta. En dag står en väska gömd under vindstrappan. Den fyller Nancy både med nyfikenhet och olust. Kan den ha något med inbrottet hos handlaren att göra? Och kan hennes dyrkade storasyster Dora vara inblandad i det hela? Här kommer Nancys liv ta en vändning. Hon börjar ana de skuggor som finns i storasysterns förtrollade liv, sin mammas kamp och pappans inåtvända sorg.

Glasfåglarna är en av de många böcker som flyttade hem till mig när min morfar skulle flytta till äldreboende och vi tömde hans och mormors hus. Det är också min första bekantskap med Elsie Johansson, en mycket flitig svensk författare som skrivit både prosa och poesi.

Läser man lite om Johanssons eget liv, kan man i Glasfåglarna se vissa drag hämtade från verkligheten för att forma berättelsen om Nancy. Det enkla hemmet och kampen för att Nancy ska få gå ännu längre i skolan än brukligt. Allt skrivet på ett språk som oftast flyter lätt som en smekning, men som ibland trasslar in sig i poetiska övertoner som inte riktigt passar stämningen.

Perspektivet i Glasfåglarna är nära knutet till Nancy. Det innebär att hon till en början inte riktigt förstår vad det är som händer, då hon är ett barn. Men detta blir också en smärtsam ingång till vuxenvärlden. Att börja se sina föräldrar som människor, som kämpar och har sina egna sorger. Att inse att hennes älskade storasyster kanske är mer än en sagoprinsessa. Om Nancy börjar berättelsen som ett barn, så börjar hon fram emot slutet att växa upp och träda in i vuxenvärlden.

Glasfåglarna är en lättläst uppväxtskildring, som dock inte skyggar för det svåra och det mörka.

Andra delar i serien

Glasfåglarna

Mosippan

Nancy