Kan innehålla spoilers.
Regissör: David Fincher
Manus: Gillian Flynn
Skådespelare: Ben Affleck, Rosamunde Pike, Neil Patrick Harris, Tyler Perry, Carrie Coon
Produktionsår: 2014
Längd: 149 minuter
På ytan tycks Nick och Amy vara det perfekta paret, men under ytan har det länge inte varit bra mellan dem. En dag försvinner Amy mystiskt. Nick kommer hem och upptäcker spår av strid i parets gemensamma hem. Polisen upptäcker snart tecken på att Amy inte har kidnappats. Snarare har hon mördats. Misstankarna faller snabbt på maken Nick. Under medias täta bevakning tycks han inte passa mallen för en förtvivlad make. Snart har hela USA dömt honom i förhand på mordet på Amy. Men vad är det egentligen som har hänt henne? Är hon verkligen död?
Gone Girl är väl en av de mest omtalade thrillers på senare år, både i bokform och som film. Dess tvist på slutet är närmast mytomspunnen. Och dessvärre en av de mest spoilade i fiktionens historia. Jag tror mig vara tämligen säker på att ingen har missat den, men om du har gjort det: jag kommer förmodligen nämna den i detalj.
Gillian Flynn, som har skrivit boken som ligger till grund för filmen Gone Girl, har en grej: oftast i hennes böcker finns det någon oskyldig man som har satts dit av en kvinna. Hon spelar därför ofta in i den moderna vanföreställningen om att det vimlar av psykopatiska fruntimmer därute som vill sätta dit män för våldtäkt eller mord för att hämnas verkliga eller inbillade oförrätter. Jag säger inte att detta inte händer, men inte till den grad som folk vill göra gällande. Antalet falska anklagelser är försvinnande få i jämförelse med det i närmast epidemiska våld som kvinnor utsätts för i nära relationer.
Just på grund av att den spelar in i den här vanföreställningen så väl, vill jag flera gånger stänga av Gone Girl. Det är ett välskrivet och oerhört övertygande drama, vilket gör att jag retar mig på den. Därför att den, tillsammans med författarens övriga produktion, får det att framstå som ett större samhällsproblem än vad det är med att kvinnor är ute efter att sätta dit män. Det går att skriva ondskefulla kvinnliga karaktärer utan att spela en misogyn världsbild rakt i händerna, Ms Flynn.
Det som gör att jag inte stänger av Gone Girl, är skådespeleriet. Ben Affleck är en ojämn skådespelare, men han kan vara riktigt bra och det är han verkligen här. Men den som lyser starkast är väl ändå Rosamunde Pike, som lyckas göra Amy till en avskyvärd psykopat. Flera scener ur filmen bränner sig fast vid min näthinna.
Men nej, jag kommer inte att se om Gone Girl. Och jag kommer nog inte ge mig i kast med något mer som Gillian Flynn är involverad i.
