Gycklarens arv av Kersti Vikström

Betyg: ☆☆
Författare: Kersti Vikström
Förlag: Opal (2013)
Antal sidor: 396 sidor

Finns till exempel hos Adlibris, Bokus eller CDON, men kommer inte ut förrän den 2 september. Detta var ett förhandsexemplar från förlaget, vilket jag tackar för.

Handling

Nova är ett feodalt uppbyggt rike och endast de allra rikaste är fria att styra sina liv. När Esmeralda är tio år förs hon till huvudstaden Corona, där hon sätts i arbete som kammarjungfru åt guvernörens äldsta dotter. Detta i enlighet med det kontrakt som hennes föräldrar ingått med guvernören. Åren i palatset går i stort sett obemärkt, fram till dess att en resa till guvernörens släktingars gods på landet och att hon första gånger möter soller. Soller är en förtryckt folkgrupp som levde i Nova långt innan Esmeraldas folk kom dit. På godset träffar hon Storm, en soller som arbetar som slav, och detta möte kommer förändra hennes liv och få henne att ifrågasätta orättvisorna som råder i landet.

Kommentarer

Gycklarens arv är berättelsen om en flicka som skiljs plötsligt från sina föräldrar, därför att de är kontraktsarbetare och skyldiga guvernören deras förstfödda. Då boken börjar med denna dramatiska händelse, blir vi snabbt varse att det är något som inte är riktigt som det ska med det här landet Nova.

Det är just världsuppbyggnaden som fängslar mig. Nova är en koloni där de förtrycker ursprungsbefolkningen och där slaveri finns i två typer. Dels är det ju kontraktsarbetare, där kontraktet är på livstid och det finns en liten chans att bli fri, dels det slaveri på livstid som du kan råka ut för om du råkar vara en soller som tycker att du förtjänar rättigheter eller att de inte tycker att du lyder tillräckligt väl.

Med dessa sociala orättvisor i bakgrunden och baksidestexten i åtanke, har jag rätt höga förväntningar. Dessvärre känns det inte som någon av mina förväntningar möttes. Det blev mest en enda lång resa genom Nova och en inre resa för Esmeralda när hon kommer underfund med de orättvisor som faktiskt finns. Någonstans på vägen hade jag väntat mig en revolt, men det känns som om Gycklarens arv bara är en enda lång uppbyggnad av Nova som värld. Kanske väntar en uppföljare någonstans bortom horisonten.

Det tar ju en stund för berättelsen att komma igång. Det är mycket som ska etableras och efter hundra sidor känns det som om det går att ana en konflikt. Efter det tar det sig och det blir ett ganska högt tempo. Det är lättläst, långt ifrån krävande läsning och jag kommer ganska långt åt gången när jag läser i en timme per dag.

Ett återkommande problem för mig är att lista ut hur gamla personerna är. Storm har jag ingen aning om hur gammal det är meningen att han ska vara. Esmeralda är femton år, om jag har förstått saken rätt, och hennes vuxna beteende hänger väl samman med kontexten av det samhälle som de lever i. Baksidan beskriver det som feodalt, så jag antar att du räknas som vuxen då? På slutet blir jag dock lite brydd över att Catherine-Sophie tydligen inte ens är tio år och undrar hur gammal Anthony-John är. Jag kan inte få någons ålder att stämma överens med deras beteende ens med berättelsens kontext. De känns alla som om de är äldre än de är.

Detta är definitivt en klassisk fantasy med mycket resande, även om det inte finns någon magi i den. Det är också en berättelse som känns igen. Flicka möter förtryckt slav, på något sätt hamnar de i hans hemland, hon inser att allting hon har trott om sitt land är fel, de blir kära och börjar fundera på hur en ska bli av med de sociala rättvisorna.

Gycklarens arv är således en ganska typisk, men lättläst, fantasy om sociala orättvisor.

Andra som har bloggat om Gycklarens arv

Beroende av böcker; Bokparadis; Boktokig; Dolas bokblogg och Fridas bokhylla