Julkalenderbloggstafetten: Lucka 14

Mina morföräldrar byggde uterummet när jag var i tonåren. Två glasväggar vette ut mot deras lilla, välskötta trädgård. Träpanel målad i en underbar pärlgrå nyans. Tegelväggen mot huset, vars skrovliga yta jag ofta vilade huvudet mot. Golvet i sin mörkgrå imitation av marmor. Jag älskade det här rummet. Otaliga eftermiddagar satt jag där i en fåtölj och fikade med mina morföräldrar, med någon av deras hundar vid mina fötter.

Jag minns en gång när jag var sjuk och istället för att ligga hemma så var jag hos mina morföräldrar, sittande i uterummet. Det var en grå höstdag, så jag hade på mig ett par av mormors tofflor och var invirad i en filt. En stickig filt som luktade starkt av hund. Feberrosor blommade på mina kinder, men jag var inte för dålig för att läsa. Regnet smattrade stilla mot plasttaket. Deras Parson Jack Russel, Cilla, var oväderssjuk och tyckte att mitt knä var den bästa platsen att tillbringa en regntung dag på.

Med mig hade jag någon av delarna i Katharine Kerrs fantasyepos Sagan om det magiska landet Deverry. I bakgrunden snurrade The Very Best of Sarah Brightman 1990-2000. Febern gör att den musiken och de böckerna för evigt är förknippade med varandra, särskilt Only an Ocean Away och Scarborough Fair. Hör jag de låtarna förs jag genast tillbaka till Deverry, högfantasy inspirerad av keltisk kultur, och de snåriga relationerna mellan karaktärernas nuvarande inkarnationer och de personer de var för decennier, århundraden, sedan och hur det påverkat deras nutid.

Jag minns känslan av att vara trygg, av att min mormor strök mig över håret, och att jag fick sjunka djupt in i världen, att musik och ord flätades samman och bildade en helhet i mitt minne trots att de egentligen inte har något samband med varandra.

Jag har faktiskt aldrig läst serien i sin helhet, men det här inlägget fyller mig av sådan nostalgi att nästa års projekt får bli att läsa klart serien. Passande nog kommer Katharine Kerr ut med en ny bok om landet Deverry även nästa år.

Sofies bokblogg håller i denna julkalenderbloggstafett. Igår öppnade Boktanken lucka 13. Imorgon sammanfattar Sofies bokblogg denna veckas inlägg.

Om C.R.M. Nilsson

Boknördig beteendevetare som jobbar som stödpedagog. Hjärtat klappar lite särskilt för spekulativ fiktion.
Det här inlägget postades i läsning och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

12 svar på Julkalenderbloggstafetten: Lucka 14

  1. vilket mysigt minne du delar med dig.

  2. Snowglitter skriver:

    Det var verkligen ett fint läsminne!

  3. Joelinda skriver:

    Vad fint – verkligen levande beskrivet!

  4. Sofies bokblogg skriver:

    Härligt minne! Tack för att du delade! 🙂

  5. Tänk att en del minnen är så starka!

    • C.R.M. Nilsson skriver:

      Ja, verkligen 🙂 Ett annat läsminne kopplat till det där uterummet är när jag och syrran läste sista Harry Potter-boken och vi yrvaket tittade upp emellan varven för att fråga: ”hur långt har du kommit? Har du läst? Cassie, varför gråter du, nej, spoila mig inte!”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.