Kallocain av Karin Boye

kris, kallocain, dikter

Betyg: ☆☆☆
Författare: Karin Boye
Förlag: Albert Bonniers förlag (1967)
Antal sidor: I pocket är Kallocain 155 sidor. Min samlingsvolym är på 346 sidor.
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Kallocain är en bok som jag har velat läsa sedan jag först hörde talas om den. Under några år var det en bok som jag konstant spanade efter när jag var ute i bokhandeln tills det jag hittade den här samlingsvolymen. Men då blev den av någon anledning liggande fram tills nu.

Leo Kall är en forskare som lever i ett polisstyrt och militariserat övervakningssamhälle. Nu har en chans att göra en insats för staten: han har uppfunnit en sanningsdrog som får medsoldaterna att avslöja alla sina hemligheter. Det visar sig att många drömmer hett om att omkullkasta Världsstaten och om Ökenstadens frihet. Kall börjar själv alltmer tvivla på Världsstaten och sin roll som medsoldat.

Det är ett dystert samhälle som Karin Boye målar upp. Det är obehagligt realistiskt, också, med klara influenser från Nazi-Tyskland. En scen i Kallocain som får mig att dra paralleller till verkligheten är när Kall bedöms ha uttalat sig felaktigt och tvingas göra en offentlig ursäkt. Detta var vanligt förekommande i Maos Kina, bland annat.

Vad ingen har nämnt för mig när Kallocain har kommit på tal, är att huvudpersonen till stor del går runt och ältar sin frus ”otrohet”. Det finns inga som helst bevis för att hon någon gång skulle ha varit otrogen, men Leo är helt övertygad om det. Därtill ska hennes partner ha varit hans nuvarande chef. Det här är något han tjatar på om tills jag blir allmänt trött på honom.

Ändå är det hans karaktärsutveckling som utgör ytterligare en del av bokens styrka. Inledningsvis är Kall idealistisk och naiv; en medsoldat i ordets sanna bemärkelse. Men allteftersom boken går, allteftersom hans uppfinning används, blir han alltmer fascinerad av de människor som är ”dåliga” medsoldater.

Den är lite långsam i starten, men när den väl kommer igång är det svårt att lägga Kallocain ifrån sig. Om jag hade haft den möjligheten, skulle jag nog ha sträckläst den på slutet. Nu fick jag istället ge mig otåligt till tåls tills jag hade möjlighet att läsa ut den. Slutet är oväntat och fick mig att skratta av tragikomiska anledningar.

Kallocain är en dyster bok om ett totalitärt samhälle, men en bok som jag hade svårt att lägga ifrån mig fram emot slutet.

Andra som har bloggat om Kallocain

Bokmoster; enligt O; Feministbiblioteket; Fiktiviteter; How hollow heart and full

Om C.R.M. Nilsson

Boknördig beteendevetare som jobbar som stödpedagog. Hjärtat klappar lite särskilt för spekulativ fiktion.
Det här inlägget postades i läsning och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

9 svar på Kallocain av Karin Boye

  1. Lena skriver:

    Denna har jag planerat att läsa inom det närmaste året någon gång!

  2. Bokmoster skriver:

    En av mina favoriter, med många obehagliga paralleller till framtiden/nutiden.

  3. Therése skriver:

    Vad spännande den låter när du skriver om den. Tänkte ta itu med den efter semestern- vill ju knte läsa jobbrelaterad bok nu (bokcirkelbok vi håller i på bibblan ska ju läsa den) men ser fran emot att få stifta bekantskap med Boye!

  4. Anna A skriver:

    Har planerat att läsa denna innan året är slut. Får se hur lika/olika vi tycker 🙂

  5. Pingback: Den bästa dagen är en dag av törst av Jessica Kolterjahn

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.