Författare: Emma Donoghue
Förlag: HarperTeen (1999)
Antal sidor: 228 sidor
Recensionsexemplar: Nej.
Kissing the Witch innehåller tretton berättelser, alla vävda från välbekant stoff. Den irländska författaren Emma Donoghue avslöjar här unga och gamla hjältinnor i oväntade allianser. Ibland är dessa förrädiska, ibland erotiska, men alltid modiga. Sagans figurer växlar gestalt till något nytt. Askungen överger prinsen till förmån för den goda gudmodern. Skönheten upptäcker att Odjuret bakom masken inte är så olikt vad hon ser i spegeln. Snövit vaknar från sin sömn av ett begär utan namn.
Emma Donoghue är nog mest känd för de flesta för sin roman Room, som senare filmatiserades med Brie Larsen i en av huvudrollerna. Jag har läst och älskat Miraklet av henne tidigare. Jag minns inte hur jag först hörde talas om Kissing the Witch, men jag har velat läsa den i åtminstone ett år.
Strukturen i Kissing the Witch är mycket elegant. Även om varje berättelse i sig är fristående, hakar de i varandra. Ofta blir den räddande gestalten, eller antagonisten, berättaren för nästa historia. På så sätt bildar kvinnornas röster en kedja av sammanlänkade berättelser. För det är kvinnorna och deras begär och önskningar som står i centrum för de flesta berättelser. Många gånger är detta fantastiskt queert.
Det är långt ifrån alla noveller i Kissing the Witch som griper tag i läsaren. Inledningsvis är den lite av en besvikelse. Men så kommer The Tale of the Apple, som är hennes tolkning av Snövit, och då börjar allting ta fart. Andra favoriter är The Tale of the Hair, som omtolkar Rapunzel på ett queert vis; The Tale of the Brother, som är en version av H. C. Andersens Snödrottningen; The Tale of the Spinster, som är Rumpelstilskin i en ny skepnad; samt The Tale of the Voice, som är en version av Den lilla sjöjungfrun där häxan försöker varna flickan för att förändra sig för en mans skull.
Kissing the Witch är kanske lite ojämn, men den innehåller en del guldkorn och är en kreativ omtolkning av populära sagor med en elegant struktur.
