Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj

Författare: Svetlana Aleksijevitj
Originaltitel: У войны не женское лицо
Översättning: Kajsa Öberg Lindsten
Förlag: Ersatz (2012)
Antal sidor: 447 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

De var kvinnorna som stred sida vid sida med männen i Röda armén. De var piloter, prickskyttar, chaufförer och sjukvårdare. Men när männen efter kriget behandlades som hjältar blev kvinnorna ofta betraktade med misstänksamhet och inte sällan förakt. Deras berättelser tystades ned. Inte förrän fyrtio år senare började de tala, när Svetlana Aleksijevitj sökte upp dem i hemmen och på fabrikerna och bad dem berätta sin historia. Berätta om sitt krig.

När jag har hört talas om Svetlana Aleksijevitj produktion är det Kriget har inget kvinnligt ansikte som har fångat min blick och mitt intresse. När hon nu under förra året fick Nobelpriset i litteratur ”för hennes mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid” tyckte jag att det var dags att se till att få något läst av henne. En varm majdag slår jag mig ned i solskenet och läser. Tur är väl det, för detta kan vara en av de mest brutala krigsskildringar jag har läst och det kräver ljus för att orka.

En myriad av röster möter mig när jag läser Kriget har inget kvinnligt ansikte. Det är med kvinnornas egna ord som Aleksijevitj försöker fånga kriget på ett sätt som inte har skildrats tidigare. När vi pratar om krig pratar vi ofta om fronter och antal stupade, segrar och nederlag, inte den mänskliga upplevelsen av krig.

Ingen händelse är för liten eller för stor för att skildras i Kriget har inget kvinnligt ansikte. Våldet och brutaliteten i kriget skildras utan försköningar och all nedrighet som människor är kapabla att göra mot varandra kommer till ytan. Detta samsas med vänskap och kärlek. Om fiender som visar varandra lite medmänsklig värme, trots allt det hemska de har gjort mot varandra. Döden och livet som går sida vid sida i kriget. Allt skildrat med en blick som inte väjer för det svåra, för det komplexa, för det vackra, för det fula. Allt får ta plats.

Kriget har inget kvinnligt ansikte är inte en bok att sträckläsa, men det finns ett obönhörligt driv i boken. Något som konstant får mig att återvända, att ta del av ytterligare ett vittnesmål, och känna att detta kanske är en av de mest ärliga och nakna skildringar av krig som jag någonsin har läst. Den rör upp känslor – ilska, sorg, en oväntad glimt av humor, något som liknar kärlek till vissa av kvinnorna – som gör att jag känner mig urlakad efteråt.

Kriget har inget kvinnligt ansikte kan mycket väl vara en av de mest intensiva läsningarna i mitt liv. Den etsar sig in på ett sätt som gör att den kommer att bli svår att glömma.

Andra bokbloggare om Kriget har inget kvinnligt ansikte

Feministbiblioteket; Fiktiviteter; Kristinas bokblogg; Läsenär; Mitt bokliga liv