La Dame aux Camelias: Gripande och medryckande

La Dame aux Camelias

Betyg: ☆☆☆☆
Författare: Alexandre Dumas fils
Förlag: Oxford University Press (2012)
Antal sidor: 215 sidor

Finns till exempel hos Adlibris eller Bokus.

Den ej namngivna berättaren nås inledningsvis av nyheten att den sköna kurtesanen Marguerite Gautier har avlidit. Fascinerad av denna kvinna, dras berättaren till bortauktioneringen av hennes världsliga ting. I sviterna efteråt möter han den unge Armand Duval, som stod Marguerite mycket nära. Armand berättar om hur han förälskade sig i Marguerite, deras inledningsvis typiska förhållanden mellan man och kurtisan, men förändringen som skedde när de levde tillsammans på landsbyggden.

Denna bok är i viss mån förankrad i verkligheten. Utgångspunkten för handlingen är den affär Dumas själv hade med den firade kurtesanen Marie Duplessis. Därför skulle denna bok kunna ses som ett sätt för Dumas att bearbeta sin egen sorg efter dennas död. Men det kan även ses med cyniska ögon, då det första Dumas gjorde var att springa till en förläggare med boken efter Maries död.

Huruvida det nu är med den saken, måste jag säga att jag inte förstår översättarens inledande anmärkningar om att detta inte skulle vara tillräckligt fin litteratur för att du som läsare ska kunna tycka om den utan att skämmas. Liksom de flesta klassiker, ligger styrkan i dialogerna. I Kameliadamen är dessa synnerligen praktverk, med tanke på Marguerites kvicka tunga eller kyrkogårdsvaktmästarens tal där han klargör sitt medlidande för flickor som Marguerite:

”well, when I think there’s not one comes and buys her a single flower, then I say it’s peculiar and sad. Though this one can’t complain. She’s got a grave, and if there’s only one as remember her, he does right by the others as well. But we’ve got girls down here of the same sort and the same age that get thrown into a pauper’s grave, and it breaks my heart when I hear their poor bodies drop into the earth. And not a soul looks out for them once they’re dead!”

De flesta karaktärer är lätta att kanske inte tycka om, men åtminstone förstå och sympatisera med. Dock inte Armand. Häftigt bekänner han sin kärlek för henne, men bara ett par dagar senare vill han avsluta förhållandet på grund av sin våldsamma svartsjuka. Han höjer upp henne till helgonstatus, på en alldeles för hög piedestal för en kvinna med hennes bakgrund under denna tid, och blir förvånad och arg när hon inte förväntas nå upp till denna bild. Det som slår mig medan jag läser boken börjar jag undra – älskade Armand verkligen Marguerite, brister och svagheter till trots, eller den bild av henne som han skapade i sitt huvud?

Trots dessa funderingar får jag mycket nöje ut av de skickligt utförda dialogerna och faktumet att jag känner med Marguerite. Mina tvivel till trots rörande Armands känslor, tyckte jag detta var en väldigt gripande och medryckande bok.