The Last Song var inte något för mig

Last song

Betyg: ☆☆
Regissör: Julie Ann Robinson
Produktionsår: 2010
Skådespelare: Miley Cyrus, Liam Hemsworth, Bobby Coleman, Kelly Preston, Greg Kinnear
Längd: 107 minuter

Finns till exempel på CDON eller Ginza.

Handling

Sjuttonåriga Ronnie är fortfarande lika rebellisk som när hennes föräldrar skildes och hennes pappa flyttade till North Carolina tre år tidigare. Hon var en gång ett underbarn vad det gällde att spela piano, men ignorerar nu pianot och sin pappa som lärde henne spela. Nu får pappan en chans att återta kontakten med henne när mamman skickar henne och lillebrodern för att spendera sommaren hos honom. Kanske kan musiken hjälpa dem att återförenas.

Kommentarer

Jag blir positivt överraskad av Miley Cyrus tolkning av en strulig tonårsflicka i The Last Song. Hon lyckas vara tjurig och dramatisk nog. Inte direkt strålande skådespeleri, men tillräckligt för att jag ändå ska bli lite halvt engagerad i Ronnie.

Även Liam Hemsworth är helt okej. Han spelar Will som lite hundvalpsaktig, vilket gör det svårt att förena med hans ”Casanovaförflutna” och de knytnävsslagsmål som han engagerar sig i. Nicholas Sparks vanliga stil brukar nog vara ”loveable bad boy”, men om så är fallet med Will lyckas inte Liam förmedla det. ”Loveable”, ja, men inte bad boy. Inte någonstans.

Sämst är definitivt pappan, vilket är förödande med tanke på att stor del av filmen bygger på känsloladdade scener mellan honom och Ronnie. Det är då synd att det låter som om han läser repliker rätt och slätt. Det blir lätt löjligt och jag kan knappt hålla mig för skratt eller låta bli att himla med ögonen.

Jag stör mig också på att Ronnies alla problem tycks försvinna som genom ett trollslag så fort hon möter Will. Det enda som krävs är att de blir ihop och hon blir genast mjukare. Alla kantiga personlighetsdrag försvinner. Som om det enda som krävs för att komma över sina föräldrars skilsmässa och den känsla av att bli övergiven som hon har levt med sedan pappa flyttade, bara går att övervinna med lite positiv uppmärksamhet från en pojke. Det lyckas ändå vara en småsöt kärlekshistoria.

Det finns alldeles för många trådar som inte utforskas till fullo. Dels är det Ronnies känslor kring skilsmässan. Sedan är det Will och hans trasiga familj. Det ska också slängas in lite malign cancer och ett riktigt uselt förhållande där tjejen råkar illa ut. Inget av det här får det utrymme som det krävs. Inte ens tillräckligt med utrymme för att jag ska sluta känna att det inte är billiga knep för att emotionellt manipulera mig. Det känns som om filmen försöker alltför mycket med att forcera fram en emotionell respons, istället för att låta det byggas upp naturligt.

The Last Song var inte ett bottennapp, men det var inte heller en film för mig.

Om C.R.M. Nilsson

Boknördig beteendevetare som jobbar som stödpedagog. Hjärtat klappar lite särskilt för spekulativ fiktion.
Det här inlägget postades i film och tv och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Ett svar på The Last Song var inte något för mig

  1. Pingback: Månadsrapport: Augusti 2013 - C.R.M. Nilsson

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.