Lek och allvar av Emma Tennant

Författare: Emma Tennant
Originaltitel: Emma in Love
Översättare: Lena Torndahl
Förlag: Forum (1996)
Antal sidor: 193 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format (på engelska)
Pocket | Adlibris

Det har gått fyra år sedan Emma och Mr Knightley gifte sig. Sedan dess har livet gått sin sakta lunk och hon är nu uttråkad. Hon beslutar sig för att å nytt agera äktenskapsmäklerska. Denna gång åt sin svåger Mr. John Knightley, som nyligen blivit änkling, och Miss Jane Fairfax, som blev övergiven vid altaret av den beryktade Frank Churchill. Med sig till Highbury har dock Miss Fairfax en fascinerande och hemlighetsfull fransk baronessa. Denna kommer sätta igång en händelsekedja med oanade konsekvenser.

Jag är ingen främling till fanfiction. Det är nämligen vad Lek och allvar är: fanfiction, en uppföljare till Jane Austens Emma. Vissa fanfictionförfattare känner sådan kärlek till verket att de kan skriva karaktärerna med deras egna röster, även i de mest häpnadsväckande situationer. Tyvärr hör inte Emma Tennant till denna utvalda skara.

Faktum är att jag under läsningen av Lek och allvar undrar om hon ens överhuvudtaget har läst Emma. Är det möjligt att så kapitalt missförstå alla karaktärer till denna grad om en har läst boken? Mr Elton var väl aldrig speciellt sympatisk, men han var onekligen vältalig. I denna bok morrar han och gläfser, vilket får mig att undra om detta är en parodi. Dessutom känns det som om när Tennant inte gillar en karaktär, såsom i fallet Frank Churchill, skriver hon om dem på ett sätt som gör dem oigenkännliga och obegripliga.

Även relationerna mellan karaktärerna känns skeva i Lek och allvar. På något sätt har Mr Knightley blivit en fadersfigur till Emma (?!) och deras relation kännetecknas som en bror/syster-relation av andra karaktärer, vilket känns fullständigt obegripligt.

Överlag känns det som den enda möjligheten för Lek och allvar att ha kommit till är att ignorera hela sista halvan av Emma och därmed sudda ut Emmas karaktärsutveckling. Emma är väl den mest misshandlade av karaktärerna i boken. Visst att hon var tanklös och avsiktligt blind, men hon var inte oförskämd eller elak. I Lek och allvar är hon ett tjurigt barn som rusar i väg från människor och ignorerar allt vad etikett heter. Dessutom ändrar hon sig från ett stycke till ett annat gällande om Mr John Knightley och Jane Fairfax är ett lämpligt par eller inte.

Okej, karaktärerna är misshandlade. Handlingen då? Vad för handling? Har Lek och allvar någon handling? Kantad av logiska luckor, långa utläggningar och ett märkligt kvardröjande vid vad Mrs Elton har på sig, så undrar jag vad poängen egentligen var när boken är över. Ett tema tycks vara att queera Austens värld, men det är så uselt hanterat att jag undrar varför ens Tennant brydde sig om att försöka. Bitvis gränsar det till det homofobiska, vilket jag inte tror har varit författarens avsikt men som onekligen blir känslan.

Tennant verkar ha gjort sig en litterär karriär på att skriva uppföljare till brittiska klassiker. Jag hoppas de är bättre än Lek och allvar, annars blir jag nog förtvivlad över förlagsindustrin.