Författare: Michael Kerrigan
Förlag: Flame Tree Publishing (2017)
Antal sidor: 192 sidor
Recensionsexemplar: Nej.
Det är något med övergivna byggnader. Ett trasigt piano, en trappa som håller på att falla i bitar, en stol som står på två böjda ben omgiven av flagnande tapeter i ett övergivet hus. Den vördnadsfulla ödsligheten i en övergiven kyrka, eller en ödslig fabrik, med spår av människorna som en gång vistades i dessa områden. Ibland bara uppgivna, ibland slagna av katastrof och flykt. Naturen börjar långsamt återta de områden som en gång var hem till liv och drömmar.
Jag köpte den här fotoboken på bokrean förra året för att jag råkade bläddra i den och blev fascinerad av bilderna. I Lost Interiors möter vi de övergivna rummen. Rum som sakta tas över av naturen. Det är något visst med att se ett rum sakta fyllas av sand eller se ägodelar lämnade kvar som om ägaren just ska komma tillbaka, samtidigt som färgen flagnar runt omkring dem. Bilderna är fantastiska; mättade och ödsliga, förtrollande. Varje bild väcker en tanke, en fundering, om vad som har hänt. Särskilt ett ödehus i Värmland eller de lägenheter i Kina som var klara för inflytt när en plötsligt samvetsgrann inspektör kom på att byggmästaren hade använt sig av radioaktivt material under bygget. De eleganta lägenheten fick aldrig några invånare.
Michael Kerrigans kvasifilosofiska texter som åtföljer bilderna i Lost Interiors både fascinerar och irriterar. Ibland låter det alltför pretentiöst, ibland är det intressanta resonemang. Jag uppskattar att få veta mer om platserna jag ser, men texten är mer spekulativ i sin natur. Kerrigan funderar kring övergivenhet och ödslighet. Boken är indelad efter teman och ibland känns det inte riktigt som om texten har en tydlig koppling till det tema där man befinner sig.
Lost Interiors innehåller helt fantastiska bilder, men den åtföljande texten lämnar mig hungrig efter att få veta mer om de platser jag ser.
