Regissör: Richard Curtis
Manus: Richard Curtis
Skådespelare: Hugh Grant, Martine McCutcheon, Liam Neeson, Laura Linney, Emma Thompson, Alan Rickman, Keira Knightley, Bill Nighy, Rowan Atkinson
Produktionsår: 2003
Längd: 135 minuter
I denna kärlekskomedi vävs tio separata historier samman. Vi får bland annat möta premiärministern som förälskar sig i sin medarbetare, författaren som reser till Frankrike med krossat hjärta, det äkta paret som börjar glida isär och den nyblivna bruden som inte vet om hon är kär. Alla drabbas de av kärlek, möjlig och omöjlig, flyktig och passionerad, ögonblicklig kärlek eller kärlek som mognat fram.
Jag var tjugoåtta år gammal när jag för första gången såg Love, Actually – en riktig klassiker i julsammanhang. Den har aldrig tidigare lockat, men nu säg jag den och blev tagen på sängen över hur mysig jag tyckte den var. Ensemblen innehåller stora, tunga namn som Alan Rickman, Emma Thompson, Hugh Grant, Colin Firth med flera, vilket innebär att skådespeleriet verkligen levererar. Karaktärernas berättelser och öden glider sömlöst in i varandra och bjuder på skratt, gråt och stön.
Stön, därför att jag inte helt odelat älskar Love, Actually. Ursäkta, men vem tycker att Colin är en intressant karaktär eller att hans storyline är värd den tid den upptar? Den är så sexistisk att den får mig att vilja spy. Inte heller är jag galen i Mia, en karaktär vars enda syfte är att förföra en gift man och som blir ytterst tvådimensionell och demoniserad. Inte heller Mark, som är förälskad i sin bästa väns fru, väcker några särskilda sympatier och när han bekänner sin kärlek till henne med hjälp av lappar är verkligen höjden av cringe.
Men på det stora hela har Love, Actually det som man kan kräva av en julfilm: kärlek, humor och mängder med julstämning.
