Författare: Per Petterson
Originaltitel: Menn i min situasjon
Översättare: Jens Hjälte
Förlag: Sekwa förlag (2019)
Antal sidor: 306 sidor
Recensionsexemplar: Nej.
Det har gått ett år sedan Arvid Jansens fru lämnade honom och tog med sig de tre döttrarna. Nu ringer hans telefon. Det är Turid, som är helt utom sig och behöver hjälp, men vet inte var hon är. Arvid lyckas till sist hitta henne på en nerlagd järnvägsstation och skjutsar hem henne till det radhus hon numera bor i. Där kan han inte hitta några som helst spår av livet de delade. Som om han har blivit utplånad. Under det gångna året har Arvid drivit från bar till bar i Oslo centrum och kört bil genom sin uppväxts landskap eller över den svenska gränsen till Arvika i Värmland. Under den här söndagen i april kommer han kanske finna svaret på varför saker blev som de blev. Men den största utmaningen kommer senare, när den äldsta dottern Vigdis är den som behöver honom.
Jag vann Män i min situation inne hos Kulturkollo med villkor att jag skulle delta i samtalet kring den. Vad jag möts av är inte riktigt vad jag hade förväntat mig, även om det är svårt att säga vad jag hade förväntat mig. Per Petterson skriver Arvids röst nästan i stream of consciousness, meningar som slingrar sig långa över sidorna och som läsaren lätt går vilse i. Ibland blixtrar språket till i vackra formuleringar. Det är en övertygande skildring av en man som har gått vilse i livet, som är så passiv att allt glider honom ur händerna. Som tvångsmässigt begraver sin tomhet i kvinnor och varje kvinna han möter blir ett objekt att ligga med.
I någon recension av Män i min situation ställdes frågan om vi verkligen orkar med ännu en bok om en medelålders mans livskris. Mitt svar är nej. Jag blir provocerad av att vi ska sympatisera med Arvid, som tycker så synd om sig själv och tycker att andra ska tycka synd om honom, som genom sin passivitet släpper taget om sina döttrar. Nog för att han är vilsen och har sorg, men det är ju han själv som måste välja att kämpa för livet.
Män i min situation beskrivs som en lysande Osloskildring, vilket jag inte begriper mig på. Arvid rabblar mest upp gatunamn och namn på platser, utan att jag som läsare får en känsla för staden. Det blir detaljer utan helhet. Något som egentligen kännetecknar boken i sin helhet. Arvid är inte en man för helheten, utan för detaljerna. Min läsning blir fragmentarisk och jag upplever inte att man får de svara som utlovas i baksidestexten.
Nej, Män i min situation var långt ifrån min kopp av te. Även om Per Petterson skriver bra, så är jag hjärtligt trött på den här typen av berättelse.
