Författare: Silvia Moreno-Garcia
Förlag: Jo Fletcher Books (2020)
Antal sidor: 301 sidor
Recensionsexemplar: Nej.
Noemi Tabada är ett bländande inslag i den mexikanska societeten: lika vacker som hon är skarpsynt. När hennes familj får ett oroväckande brev från hennes älskade kusin, är det Noemi som får resa till hennes undsättning. Catalina borde vara lycklig som nybliven brud, men ber om att räddas från en mystisk undergång. Visserligen har hon alltid varit dramatiskt lagd, men det är inte likt henne att påstå att hennes man håller på att förgifta henne. Eller att hon ser rastlösa spöken. När Noemi anländer till High Place, dröjer det inte länge förrän hon dras in i det oroväckande mysteriet.
Mexican Gothic har legat på min att läsa-lista sedan den kom ut 2020 och när det väl är dags att sätta tänderna i den så är förväntningarna höga. Så höga att jag är rädd för att bli riktigt besviken. Kanske blir jag det lite inledningsvis. Societetslivet och Noemis svårigheter att bestämma sig för vad hon vill göra med sitt liv är kanske inte den mest exalterande läsningen.
Men snart suger stämningen tag i mig som läsare. Det närmast jag kan komma att likna Mexican Gothic med något annat är med Guillermo del Toros film Crimson Peak. Bortsett från att den här boken lyckas göra allting rätt. Den bygger upp en olycksbådande stämning kring det förfallna, en gång så mäktiga huset. Spöken skymtar ständigt i ögonvrån. Samtidigt är det osäkert vad som är verkligt och vad som är hallucination. Det är en mardröm som Noemi har råkat hamna i.
Mexican Gothic faller också in i en lovecraftiansk tradition som är mycket fängslande. Patriarken i familjen Doyle är fruktansvärt osympatisk och med sina rashygieniska idéer skulle han passa in i vilken av H. P. Lovecrafts noveller som helst. Obehaget kring den mystiska familjen och deras hem byggs skickligt upp, för att nå sitt crescendo mot slutet.
Mexican Gothic är en obehaglig bladvändare som faller in i en lovecraftiansk tradition och håller läsaren i ett järngrepp.
Kul att du gillade den! 🙂
Den var verkligen bra, tycker jag:)