Författare: Ester Roxberg
Förlag: Wahlström & Widstrand (2014)
Antal sidor: 191 sidor
Recensionsexemplar: Nej.
Ingen var förberedd på att den hobbysnickrande prästen och trebarnspappan Åke Roxberg skulle förändra sitt liv, allra minst familjen. Men 2010 kommer hon ut som Ann-Christine vid 58 års ålder. Min pappa Ann-Christine är berättelsen om hur dottern Ester försöker komma till rätta med att plötsligt ha en pappa som heter Ann-Christine. Hon skriver om att förlora en förälder, som ändå finns kvar i en annan skepnad. Hon försöker förstå och acceptera, dölja sin vrede och lägga pussel med sina hågkomster.
Jag har hört så pass mycket negativt om Min pappa Ann-Christine att jag ursprungligen hade tänkt skippa den. Men så såg jag filmatiseringen av boken och blev lite nyfiken. Efter att ha läst den känner jag dock att jag nog inte hade gjort någon större förlust att skippa den.
Ester Roxberg skriver mycket öppenhjärtigt om sina känslor i Min pappa Ann-Christine kring när hennes pappa kommer ut som transkvinna. Jag vill känna större sympati för hennes kamp med att komma till rätta med sina känslor än vad jag gör. Men jag kan inte hjälpa att jag hela tiden ser Ann-Christine mellan raderna och hur illa de behandlar henne. Som när de börjar sjunga ”ja, må han leva” och istället för att avbryta sig fortsätter sjunga. Trots att Ann-Christines glädje bara falnar alltmer och mer.
Överlag är det väl bristen på försöken att förstå, att utbilda sig, att prata med Ann-Christine som gör att Min pappa Ann-Christine skaver och gör ont. Att äntligen leva som sig själv är en skada som Ann-Christine åsamkar familjen. Hon kan inte komma på Esters bröllop klädd som Ann-Christine, utan ska klä ut sig till Åke. Det är så mycket transofobi i boken att jag måste ta djupa andetag. Samtidigt skriver Roxberg mycket starkt om konflikten mellan att se sin pappa Åke försvinna och bli Ann-Christine. Att det utifrån hennes synvinkel på sätt och vis känns som om Ann-Christine har mördat hennes pappa.
För mig är Min pappa Ann-Christine en bok som gör ont, för jag ser det lidande som familjens okunskap och transofobi orsakar Ann-Christine.
Pingback: Månadsrapport: Augusti 2021 - C. R. M. NilssonC. R. M. Nilsson