Moonlight

Omslagsbild Moonlight

Regissör: Barry Jenkins
Manus: Barry Jenkins
Skådespelare: Trevante Rhodes, André Holland, Janelle Monáe, Ashton Sanders, Jharell Jerome, Naomie Harris, Mahershala Ali
Produktionsår: 2016
Längd: 111 minuter

Moonlight utspelar sig under tre akter av Chirons liv. Först som liten pojke, som lever tillsammans med en missbrukande mamma och som adopteras av en knarklangare. Sedan som tonåring, där han förälskar sig i kamraten Kevin och hur Chirons liv omkullkastas av ett våldsdåd. Som vuxen man har han slagit in på den bana som han aldrig hade tänkt sig och blivit en knarklangare. Gemensamt för akterna är hans utanförskap som svart, homosexuell man och de trevande försöken att hitta närhet och sin plats här i världen.

Jag vill tycka bättre om Moonlight än vad jag gör, för vad den är: en film som på många sätt var banbrytande när den kom. Det är den första HBTQ-filmen som dessutom har en uteslutande svart ensemble som har vunnit en Oscar för bästa film, den gav den första muslimen (Mahershala Ali) en Oscar för sitt skådespeleri och behandlar manlig, svart homosexualitet vilket är en raritet i fiktionen.

Men även om Moonlight anses var en av det tjugoförsta århundradets bästa filmer, så är det också en oerhört långsam film. Så pass långsam att till och med min berömda koncentrationsförmåga sviktar. Den fladdrar iväg. Jag borstar hunden istället för att fokusera på det lågmälda dramat som tar plats på skärmen. Bäst tycker jag om delen som utspelar sig när Chiron är barn. Men även filmens allra sista scen lever sig kvar hos mig, i sin stillsamma ömsinthet.

Att Mahershala Ali vann en Oscar för sin porträttering av Juan, knarklangaren som blir en fadersfigur åt Chiron, är begripligt. Just den relationen i Moonlight är så fint skildrad, trots att det finns taggiga svårigheter även här. Skådespelarmässigt är alla kompetenta, men Ali och Jharell Jerome, som spelar en tonårig Kevin, lyser lite särskilt. Jerome är ett namn att hålla utkik efter, eftersom han hittills imponerat på mig i det jag har sett honom i. Hans porträtt av Korey Wise i When They See Us är oförglömligt.

Trots bra skådespelarprestationer och en del fina scener, är jag väldigt glad över att jag såg Moonlight via Netflix och inte köpt den som jag har funderat på i några år. Det hade varit att slänga pengarna i sjön för min del.

Betyg 2: Den var okej!

Om C.R.M. Nilsson

Boknördig beteendevetare som jobbar som stödpedagog. Hjärtat klappar lite särskilt för spekulativ fiktion.
Det här inlägget postades i film och tv och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.