Bildkälla: Discshop.
Regissör: Martin Scorsese Manus: Earl Mac Rauch och Mardik Martin Skådespelare: Robert De Niro, Liza Minelli, Lionel Stander Produktionsår: 1977 Längd: 155 minuter Exempel på var den kan köpas i olika format Bluray | Discshop DVD | Discshop
Jimmy Doyle är en talangfull, men odräglig, saxofonist som under ett firande av andra världskrigets slut möter popsångerskan Francine Evans. Med New York som bakgrund får tittaren följa deras stormiga och ansträngda romans, samtidigt som deras karriärer mödosamt klättrar uppåt.
Under en period var jag och min syster väldigt musikalfrälsta, så jag köpte hem en box med tre musikalfilmer. Två blev sedda omgående (West Side Story och The Sound of Music) medan New York, New York blev liggande fram tills nu. Det är en musikal som inte har åldrats med behag, så att säga.
New York, New York tar sin början på en fest för att fira att andra världskriget är över. Vi introduceras den olidlige och obehaglige Jimmy Doyle, porträtterad av Robert De Niro, när han stöter på varenda flicka som sitter ensam. Liza Minellis Francine Evans säger nej upprepade gånger, men Doyle framhärdar på ett ytterst obehagligt vis. Omständigheter gör att de senare möts igen och hon hjälper honom att få ett jobb, men måste lämna staden för egna engagemang. Han släpper då allt och förföljer henne på turnén. När han väl kommer ikapp blir de ihop, efter att han har sagt något i stil med ”du lämnar inte mig, jag lämnar dig.” Francine skriver även dikter, som hon inte vill att han ska läsa, men det gör han förstås. När han inser att de handlar om honom, släpar han med sig henne i bara nattsärken mitt i natten till en fredsdomare. De ska gifta sig. Hon är ju tveksam; han har inte ens friat och hon hade nog föreställt sig ett vackrare frieri. Då lägger han sig ned framför taxin och hotar med att låta den köra över honom. Det är förstås vackert och romantiskt, så de gifter sig.
Till en början verkar det som om New York, New York är omedveten just hur sunkig romansen är. Men så småningom när det börjar gå upp för Doyle att Francine är den som har talangen och personligheten för att lyckas, vilket har stått uppenbart för tittaren för länge sedan, så börjar det ta sig. Sympatin och fokus förläggs hos Francine, som är fantastiskt porträtterad av Liza Minelli.
Ändå är det med en känsla av under som jag inser att jag nästan lyckades ta mig igenom den nästan tre timmar långa New York, New York utan att stänga av och slänga fjärrkontrollen i väggen.
Haha! Låter verkligen extremt på alla sätt. Kanske hoppa den här då.
Jag rekommenderar den bara om en känner för en frustrerande kväll.