Nightflyers av George R. R. Martin

Författare: George R. R. Martin
Originaltitel: Nightflyers
Översättare: Ylva Spångberg
Förlag: Bookmark förlag (2019)
Antal sidor: 150 sidor
Recensionsexemplar: Ja, från förlaget. Tack så mycket!

Forskaren Karoly d’Branin har länge fascinerats av den utomjordiska rasen volcryn, och har nu fått lov att sätta samman en vetenskaplig expedition för att studera dem. Tillsammans med åtta andra forskare bordar han skeppet Nightflyer, det enda skepp som stått tillgängligt. Det bemannas enbart av kaptenen Royd Eris, som aldrig visar sig annat än genom ett spöklikt hologram. Snart står det dock klart att de inte är ensamma på skeppet. En efter en faller de offer för ett mystiskt hot. Snart faller det på forskaren Melantha Jhirl att upptäcka vad som ligger bakom. Men först måste hon hålla sig levande.

Nightflyers kom för första gången ut 1980 och upphovsmannen är George R. R. Martin, mer känd för sitt bloddrypande fantasyepos Sagan om is och eld. Även Nightflyers är en tämligen blodig, men ändå spännande, historia som blandar element från skräck och science fiction. Det uppstår ett krypande, klaustrofobiskt obehag när medlemmarna i den vetenskapliga expeditionen inser att de inte är ensamma ombord på skeppet. Ett obehag som dock bryts av saker som exploderande huvuden och dylikt splatter. Pluspoäng för en miljöskildring som bidrar till ett växande obehag. Minuspoäng för splatterskräck.

Även om jag inte kan hjälpa att fångas av Nightflyers kan jag heller inte hjälpa att det känns som om jag har läst berättelsen förut. BTJ beskrev i sin recension karaktärerna som arketyper, vilket i min mening är ett snällare ord för stereotyper inom science fiction, och de blir aldrig riktigt mer än skuggfigurer. Melantha och Royd är väl de vi får komma närmast, men det är inte särskilt nära. Dessutom, hur många gånger måste det nötas in att Melantha är en ”förbättrad modell”?

Martins prosa i Nightflyers är sparsam, nästan sträng, vilket bidrar till att förhöja spänningen. Tempot i boken är perfekt, vilket prosan bidrar till att bibehålla. Det finns ett spänningsmoment genom hela kortromanen som får mig att med glädje läsa vidare. Ytterligare en sak som får mig att läsa vidare är mysteriet som romanen presenterar. Även om jag tidigt listar ut vad det är som ligger bakom de mystiska dödsfallen, vill jag läsa vidare och få det bekräftat och klargöra omständigheterna kring det. Sedan är det mysteriet med vilka volcryn är. Dessvärre får den sista frågan inget tillfredsställande svar.

Så, Nightflyers får lite blandad kompott från mig. En välskriven, spänningsdriven story, visst, men lite stereotyp och stundtals otillfredsställande.