Regissör: Claire McCarthy
Manusförfattare: Semi Chellas
Skådespelare: Daisy Ridley, Naomi Watts, Nathaniel Parker, Clive Owen, George MacKay, Tom Felton
Produktionsår: 2018
Längd: 114 minuter
Vi tror att vi känner till hennes historia, men det är mycket vi inte känner till. Ophelia berättar själv för oss om sitt tidiga liv i slottet och hur hon blev en av drottningens hovdamer. Men också hur hennes romans med prins Hamlet började. De ödesdigra händelser som sattes igång av mordet på Hamlets far och hur farlig slottsmiljön blev efter det. Men det finns saker som vi tror oss veta, som kanske inte stämmer.
Bilden av den drunknade Ophelia, med sitt utslagna hår och blommor kring sig, har etsat sig fast i vårt kulturella medvetande. Hennes tragiska gestalt fortsätter att fascinera, trots att hennes öde är hemtamt för de flesta av oss. När jag därför fick upp denna film bland mina rekommendationer på Netflix, fylldes jag av förväntningar. Nu skulle Ophelia få berätta sin berättelse.
Tyvärr blir jag lite besviken på Ophelia. Den är baserad på en bok, som jag inte har läst och inte känner mig så vidare sugen på att läsa. Det känns som om den följer en mall för hur du ska göra en återberättning av en känd berättelse, med de kvinnliga karaktärerna som huvudpersoner. Därmed blir Ophelia intelligent och egensinnig, någon som går emot strömmen. Ambitionen finns här att göra upprättelse åt henne, men också åt drottning Gertrude. Det känns bara som den faller i en fälla att göra det på ett stereotyp vis.
Ändå tycker jag om Ophelia. Skådespelarna är nog så kompetenta. Nathaniel Parker, mer känd som kommissarie Lynley kanske, spelar kungen, men har en alldeles för undanskymd roll. Fotot är snyggt och kostymeringen likaså. Musiken används effektivt för att skapa stämning och jag har faktiskt lyssnat på soundtracket i efterhand.
Även om mina höga förväntningar inte infriades, kan Ophelia ändå ses som värd att slå ihjäl en kväll med.
