Regissör: Beeban Kidron Manus: Jeanette Winterson Skådespelare: Geraldine McEwan, Charlotte Coleman, Emily Aston Produktionsår: 1990 Antal avsnitt: 3 Längd: 165 minuter Exempel på var den kan köpas i olika format DVD | Discshop
Jess vet vem hon är, och det har hon vetat sedan sju års ålder. Hon är en av de ”frälsta” och har dedikerat sitt liv till Jesus genom att följa den fördomsfulle pastor Finch predikningar och hans förståelse av Uppenbarelseboken. Hennes varma personlighet gör att hon lyckas passa in i gemenskapen och sprider med glädje Jesus ord. Men så lär hon känna och frälser Melanie. Deras vänskap djupnar allt mer till något som pastorn skulle kalla för ”onaturligt.” Sakta börjar hon se att det är något fel med det pastorn lär ut. Särskilt när de båda flickorna utsätts för hemsk behandling för att ångra sina handlingar. Går det att lämna den gemenskap hon har vuxit upp inom?
Oranges Are Not the Only Fruit är en miniseries baserad på Jeanette Wintersons debutroman med samma namn, som jag läste tidigare i år. Serien har skalat bort några av de mer fantastiska elementen och sagoparallellerna. Å andra sidan har det lyckats framhäva mycket av det absurda och komiska i den församling som Jess tillhör, särskilt förstärkt av de surrealistiska drömsekvenserna vid nöjesfältet. Berättelsen blir ändå rakare, men lyckas ändå beröra och förskräcka. Jess styrka när hon råkar ut för motgångar är fint porträtterat.
I Oranges Are Not the Only Fruit finns det gott om starka skådespelarprestationer. För den som är van vid, och älskar, Geraldine McEwan som den väna miss Marple blir kontrasten stor till hennes porträtt av Jess fostermor. Men McEwan lyckas fånga upp de komplexa nyanserna i denna självrättfärdiga och stundtals hårda kvinna, som hellre skulle förskjuta sin dotter än se henne hänge sig åt ett liv i ”synd.” Charlotte Coleman har ett speciellt, men charmerande sätt, att porträttera Jess, vilket gör karaktären sympatisk.
Oranges Are Not the Only Fruit är en lyckad filmatisering av en stark berättelse.
man skrattar för alla tokigheter, filmen bra, Why Be Happy When You Could Be Normal? är lite mer deppig…
Jag skrattar nog mest för att de blir så oavsiktligt roliga i sin skenhelighet.
Pingback: Månadsrapport: Augusti 2017 - C.R.M. NilssonC.R.M. Nilsson